Autismforum: Leva med autism och Aspergers syndrom

yrken man inte kan få som ASPis
hej jag skulle vilja veta vad för typ av yrken man inte får utöva med denna diagnos.(förutom lokförare som det snackas om nu på radio och i tidningar)

mJAo 2013-01-31
> Gå till toppen av sidan

-
Jag har A-typisk Autism,& har gått i "Särskola" hela livet nu nästan.För jätte länge sedan gick jag stor klass, sedan en liten skola, och sedan en annan skola. Jag har haft lite vänner, men alla har tröttnat eller försvunnit. Jag önskar mest av allt att jag ska bli en normal 18 åring med pojkvän & massor av kompisar. Hur ska jag göra för att få vänner,när jag är så annorlunda? Såkallade det "konstiga barnet". Har Autism & Aspergers. Nu går jag i en annan skola, men som alla andra skolor utsätts jag för mobbning. Jag har hört, läst att många med Autism syndrom tyvärr blir mobbade, vilket är så jävla dummt att det ska behöva vara så. Har kollat lite på Lunagymnasiet, största gymnasiet för Aspergers & Autism. Och kommer jag inte trivas där, så skiter jag i gymnasiet & jobbet, då kan hela jävla livet gå åt helvete..

Bella 2012-12-29
> Gå till toppen av sidan

autister har inte på mcdonalds att göra
"Autister har inte på mcdonalds att göra". Så sa min chef till mig.. jag jobbar som personal på ett gruppboende för unga autister med samtidig utvecklingstörning. Vi brukar åka till macdonalds och det är efterlängtat. Häromdagen hände en incident där killen som efterfrågar mcdonalds mest blev rädd för en clown och sprang ut i vägen, inget hände men nu har chefen bannlyst mcdonalds och gett oss personal varningar för att vi inte visste bättre än att ta med personer med autism till macdonalds. Man blir bara så jäkla arg. Varningen struntar jag ett stort stycke i .... men att beröva dem/honom en aktivitet som han själv efterfrågar och uppskattar pga ett misslyckande... det tycker jag är för jävligt rent ut sagt...... har jag fel?

linda 2012-11-07
> Gå till toppen av sidan

Min pojkvän har Asperger
Jag började läsa på den här saijten för ca två och ett halvt år sedan, för att jag undrade över min pojvän och nu är jag säker på att har Asperger. Han har ingen diagnos, är 55 år och jag är hans andra relation. Mitt problem är att jag känner att jag får bära hela bördan själv och det tar så mycket av mina krafter. Problemet är alltså inte i första hand Asperger utan hur ska jag förhålla mig till detta att bära själv? Han tar lärdom av sina "misstag", när han sårar mig, det är så fint, men om han inte vill erkänna sina problem, samtidigt som han nog är medveten om dem, hur ska vi hantera det, eller rättare sagt jag, för jag tror ( och det är bland annat här jag gärna skulle vilja få åsikter) att hans liv på många sätt har blivit lättare sedan jag kom in i bilden). Men detta att låtsas att det inte finns problem, är ju en stor osanning i sig och sanning och moral är ju någonting han värnar om. Det känns som att leva i en stor förljugenhet där jag får bära och han går fri. Så tacksam för råd, för jag vet inte om jag orkar mer.

AR 2012-10-09
> Gå till toppen av sidan

Alla är olika (forts.)
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag mår bra idag.....men, jag mår i alla fall bättre!!! Alla är vi individer, oavsett om vi har ett funktionshinder eller inte. Och vi måste nog bemötas med det i åtanke, inte funktionshindret som sådant!! Själv har jag väldigt svårt för sociala situationer, i synnerhet när det blir tyst!! Jag kan i regel inte FÖRA ett samtal, alltså leda det, med en person jag inte känner väl!! Blir det då tyst så tror jag omedelbart att det beror på mig.....och det är väldigt stressande!!!!! Se oss för dom vi är, det går inte att hitta en "mall" för hur man bemöter en person med Högfungerande Autism!! Det kan skilja från dag till dag även med en och samma person!!! Tack för ordet! :)

Folkmusiker 2012-08-23
> Gå till toppen av sidan

Untitled
Hej! Jag fick diagnosen Högfungerande Autism när jag var 30 år. Då hade jag genomlidit en skolgång fylld av mobbing (psykisk) både av lärare och elever. Hemma hade jag sedan två Alkoholiserade föräldrar, så jag visste aldrig vilken situation jag skulle komma hem till..... När jag var under utredning för min diagnos så fick min mamma Cancer. Jag hade ju velat att min mamma (som då hade tagit sig ut ur alkoholismen) skulle vara delaktig i utredningen och kanske få en del svar själv.....nu fick jag istället titta på när hon blev alltmer dålig och efter några månader dog. Jag hade väldigt höga förhoppningar på att Diagnosen skulle ändra min livssituation. Det har den gjort men det tog fem år, med läkarbesök, väntan, ängslan och så ett års frist. Sedan började det om igen, med läkarbesök o.s.v. Förra våren fick jag besked att Försäkringskassan skulle utförsäkra mig! Hela min tillvaro föll i bitar!!.....Jag mådde så dåligt så att jag funderade på att ta mitt liv!.............Jag hamnade hos Socialen, där de sa att "Nej, du får inga pengar för det fattas än det ena än det andra pappret".....Några dagar innan beslutet från FK skulle träda i kraft fick jag ett telefonsamtal...... Det var från FK..............Jag hade blivit beviljad varaktig sjukersättning.............jag stod bara där, som ett fån med telefonen vid örat............ Tydligen hade det blivit nåt fel nånstans och då hade de läst igenom allt på nytt och beviljat ansökan...............

Folkmusiker 2012-08-23
> Gå till toppen av sidan

Flickvän till ASP-kille?
Hej! Jag har en ganska ny pojkvän. Jag önskar att vi skulle starta ett liv tillsammans. Men jag har alltid haft en känsla att någonting inte står HELT rätt till.. Han sa själv faktiskt en gång, att han nog har aspergers. Eller damp. Jag skrattade bara, han verkade ju helt "normal".. Men ju längre vi är tillsammans desto svårare har ..vi, eller är det kanske jag, med att ha det bra. Problemen dyker upp. Jag förstår ofta inte varför han gör som han gör. Jag blir ofta SÅRAD när han är känslokall. Jag blir sårad när han tex utan att blinka väljer att umgås med MINA kompisar istället för mig en kväll. Jag blir sårad när han säger att jag är smutsig, stökar ner, luktar svett, att han nog inte är så jättejätte-kär i mig, att jag borde söka ett nytt jobb eftersom det inte passar in i hans rutiner. att det sexigaste han vet är hans EX kropp, och andra sårande saker.. Han säger faktikst många konstiga saker. Men samtidigt är han så snäll, härlig och kärleksfull. ÄRLIG. Han är sig själv. Och när han är arg, väljer han oftast att gå undan istället för att utagera ilskan på mig. Det uppskattar jag. Men när jag är sårad och arg och ifrågasätter honom blir han otroligt arg också. Och deprimerad.. Så.. kan han ha asperger? Isf hade jag behövt mer information om hur jag ska hantera det. Eller om jag ska hantera det alls.. Blir det värre, vad är det värsta som kan hända? Är denna kille någon jag vågar starta ett liv med?(Förlåt om jag låter fördömande, jag kan ingenting om asperger.)

Sandra 2012-08-19
> Gå till toppen av sidan

Livskamraten har troligtvis Asberger = ensamhet
Min man sedan snart 38 år är troligtvis en högpresterande Asberger men han vet inte om det. Min kurator kunde för några veckor sedan hitta en förklaring till det jag beskrivit för henne. När jag sedan läste om Asberger på Internet så "såg" jag hela mitt äktenskap i ett nytt ljus. Rollo skriver ovan" Inte sedd, sällan bekräftad, = ångest och övergivenhetskänslor och "varför kan jag inte bli älskad, vad är det för fel på mig" =skam." Det stämmer så bra, jag är som en sak som alltid finns där men som det går att ignorera bort. Kuratorns ord "att det är inte mitt fel" att allt varit och är svårt har hjälpt mig mycket. Nu kan jag hantera livet på ett bättre sätt och vill försöka hjälpa istället för att stjälpa. Har sökt information på Internet om hur det är att ha en livskamrat med Aberger men inte funnit något direkt.

Kristina 2012-03-27
> Gå till toppen av sidan

Barn och partner med aspergers.:-(
Jag är en kvinna på 44 år nu. Jag har 2 barn , en kille på nyss 13 år och en tjej som blir 12 i april.För ca 2 år sedan fick barnen sina diagnoser. Pojken fick aspergers med inlärningssvårigheter och flickan lätt utvecklingsstörning. Jag och deras pappa separerade för ca 4 år sedan. Vi har i många år pratat om att också han borde genomgå en utredning, men tyvärr så vågar han inte. Jag har genom de sista åren levt efter mina barns och deras pappas behov, så till den grad att jag nu är helt slut. Eftersom han ibland lämnat barnen själv ett par timmar på kvällen när de varit hos honom för att gå till klubben och dricka öl, och dessutom hotat barnen med att de inte får komma till honom igen om de säger nåt till mig, så vill barnen inte längre vara hos honom över natten. Jag har försökt att förklara för pappan att det faktiskt är hans uppgift att få barnen att vilja vara med honom ,men allt är mitt fel får jag höra. Nu har det gått så långt så barnen vill inte prata med honom i telefon heller. Till svar fick jag då att :jag slänger alla deras grejer dom har hos mig om inte du hämtar dom före måndag.. Jag har nu bestämt mig för att ansöka om enskild vårdnad.... men det är så jobbigt och jag har ingen omkring mig som kan förstå hur det är att kämpa helt själv, när de 3 man brytt sig så mycket om alla har en egen diagnos. Det känns som jag slår huvudet i väggen utan att få svar.

Mariann 2012-02-06
> Gå till toppen av sidan

Förklara hur man är, skapar konflikt
Jag har asperger men när jag försöker förklara hur jag fungerar så andra ska kunna förstå mig så går det åt stöpet och jag blir totalt missförstådd. Det slutar med att jag blir arg när dom säger emot mig, att jag har fel. Kan det vara för att "dom" andra inte ser på samma sätt som jag kanske? Det enda jag vill är att bli förstådd. Därför berättar jag hur jag fungerar för att det ska underlätta för alla. Jag vill kunna berätta så att folk vet om det men oftast önskar jag att jag inte sagt nånting för det skapar så obehagliga situationer. Flera jag hamnat i diskussion med om asperger verkar inte ens tro på att diagnosen finns. Hur kan man förklara så omvärlden förstår? knepigt.

Lina 2012-01-10
> Gå till toppen av sidan

Min mamma har aspergers
Hej, Min mamma fick diagnostiserad aspergers för ungefär två år sedan (men har alltid anat att något inte stämmer). Hon har alltid tryckt ner mig och min syster (som blev psykiskt sjuk). Jag har haft tur och klarat mig bra i livet, men det känns väldigt ensamt utan en riktig mamma som man kan prata med och som bryr sig, hur gör ni andra? Nu kommer hon snart och hälsar på mig och barnen (vi bor långt ifrån varann), vet inte om jag klarar av det. Ska jag bryta med henne? Ett tungt beslut att ta. Känner mig rådvill. Vill också gärna ha kontakt med personer i samma situation, vi skulle kunna "mailväxla". Tror det skulle vara bra. Känner så väl igen mig när jag läser Josefins inlägg

Liten 2011-12-08
> Gå till toppen av sidan

Känner igen mig!
Hej! Jag har precis kommit underfund med, tack vare min terapuet, att min mamma måste ha någon diagnos. Hon är 53 år och allt som du Doris skriver i "har funderingar om min mamma" stämmer in på min mamma. Jag har inte förstått att det kan ha varit så förrän nu. Känns ledsamt och uppgivet. Men förstår nu varför hon aldrig har lyssnat på mig när jag har pratat utan relaterar allt till antingen sig själv eller andra. Det är fruktansvärt tråkigt speciellt när jag varken har en pappa och min syster är psykiskt sjuk. Då känner jag mig väldigt ensam. Tack för att alla skriver och berättar!

Josefine 2011-11-24
> Gå till toppen av sidan

Ang. länk i "Tips till arbetsförmedlare som söker tips"
Tack för tipset. Tyvärr fungerar det inte att lägga in länkar i kommentarerna här.

Maria Kappel, webbredaktör, Autismforum. 2011-09-02
> Gå till toppen av sidan

Tips till arbetsförmedlare som söker tips
Kolla på följande länk på debattforumet "Passagen" Gå in på arbetssökande och leta dig fram eller gå till Aspergerforum. Studie om jobb och Aspergers syndrom : Studier och arbetsliv ... www.aspergerforum.se/studie-om-jobb-och-aspergers-syndrom-t20... - Cachad22 inlägg - 2 författare - Senaste inlägget: 10 jun Projektledare: Peter Forssman .... Utredning klar: Autismliknande tillstånd, GAD, eventuell ADD Min Aspergerblogg - http://minosa.wordpress. Hälsningar

Peter Forssman 2011-08-31
> Gå till toppen av sidan

Arbetsförmedlare som behöver lite tips
Hej! Jag arbetar idag med många personer som har autism av olika sorter och kommunikationen fungerar oftast bra men emellanåt fastnar jag i hur jag ska formulera frågor kring Theory of mind, brister i exekutiva funktioner och den centrala koherensen. Jag försöker alltid vara naturlig i mina samtal men när det kommer till de här frågorna kan det bli krystat och konstigt. Har ni några tips på hur jag kan formluera frågor så de blir lätta att förstå och naturliga för de som jag frågar? Gärna exempel! Mvh Marcus

Marcus 2011-08-30
> Gå till toppen av sidan

Svar till"Kan jag bli en bra förälder?"
Klart du kan bli en bra mamma. Har själv asperger och fick min diagnos när barnen var 9 och 5 år. Barnen är idag 13 och 16 år. Båda barnen har klarat sig mycket bra i skolan, är skötsamma och trevliga. Jag lägger mycket energi på att bry mig om dem, samt alltid sett till att de får bra mat och rena kläder.Jag har en extrem stark plikt känsla. Med hjälp av deras pappa har de haft ett normalt liv. Mitt råd är att tänka igenom det hela väldigt noga, det är ca 20 år av ditt liv det gäller. Läs mycket om barn och om aspergerssyndrom, skaffa kunskap. Pappan till barnen måste förstå att han kan få ta ett stort ansvar. Det är lätt att tänka "En bäbis är så liten och gullig" men den svåraste tiden kommer när de är över 10 och blir mera självständiga. Tänk också på att det finns en ärftlighetsrisk. Då kan det bli väldigt jobbigt. Det är inte lätt att ha barn när man har asperger, men det går och barnen kan ha ett bra liv.

Malin 2011-08-29
> Gå till toppen av sidan

Svar till "Kan jag bli en bra förälder?"
Vi kommer inom kort att publicera några texter där barn till föräldrar med Asperger berättar om hur de har upplevt det. Det kan se väldigt olika ut, både negativa och positiva upplevelser. Jag skulle rekommendera dig att höra av dig till rådgivningen via telefon, brev eller mejl med din fundering. Du hittar rådgivningen på www.handikappupplysningen.se. De kan berätta mer om vilket stöd en förälder med Asperger kan få och vart du kan vända dig för att få mer information. Vänliga hälsningar, Maria Kappel, webbredaktör Autismforum.

Maria Kappel, webbredaktör, Autismforum 2011-08-29
> Gå till toppen av sidan

Kan jag bli en bra förälder?
Hej! Jag har läst om alla här som har mått skit under uppväxten på grund av föräldrar med asperger. Och nu är min fråga: kan jag bli en bra förälder, eller kan man vara en bra förälder trots att jag har asperger? (Jag är dock singel och har inga barn ännu.) Min mamma var och är en god förebild om hur en kärleksfull förälder ska vara (mamma är NT om ni undrar); hon har alltid varit noga med att säga att hon älskar mig och mina systrar, och satt oss i första rummet. Är en god förebild tillräckligt för att man själv ska bli det? Jag har en snart 8 år gammal halvlillebror (vi har samma pappa), som jag passar emellanåt. (Jag är 19 år äldre än min bror.) Jag älskar min bror väldigt mycket, men jag får påminna mig själv ibland, speciellt när jag är trött, att visa honom att jag gör det, så att jag inte fastnar i mina egna tankar och specialintressen. Jag tror han vet att jag älskar honom, för han säger ofta att jag är hans bästa stora syster! Jag hoppa bara att energin till att visa kärlek inte tryter om jag får egna barn nångång. Blev orolig när jag lästa några av inläggen här...

Emma 2011-08-28
> Gå till toppen av sidan

Svar till "Mamma med asperger"
Hej! Det är alltid den vuxne själv som söker läkarkontakt. Sen är det naturligtvis bra om du som dotter kan motivera din mamma att söka hjälp. Utredningen görs på en öppen-psykiatrisk mottagning. Eftersom det inte framgår var din mamma bor kan jag tyvärr inte vara med specifik. Hon kan även vända sig till sin vårdcentral och be att de skriver en remiss till en psykiatrisk mottagning. Med vänliga hälsningar, Marie Bökman, Socionom, Autismforum.

Marie Bökman, socionom, Autismforum 2011-08-23
> Gå till toppen av sidan

Mamma med asperger
Gråter av glädje när jag läser alla inlägg och äntligen känner igen mig. Jag, min syster och min moster har nyligen börjat misstänka att mamma har aspergers. Det var min systers psykolog som efter hennes beskrivningar av mamma sagt att det stämmer in på beskrivningar av aspergers. Vi har tittat på kriterier och symptom och nästan allt stämmer in på mamma. Har haft en väldigt jobbig barndom och aldrig förstått varför mamma varit så konstig och behandlat oss så känslokallt. Hon blev sjukskriven för "utmattningssyndrom" för tio år sedan och äter tabletter mot depression, men vi har aldrig upplevt henne som deprimerad. Under min barndom har hon aldrig varit intresserad eller ställt frågan om hur jag och min bror mår, bryts hennes rutiner blir hon extremt arg och stressad, kan skrika, klösas, kasta saker och totalt förlora kontrollen om hon inte får som hon vill. Och allt krestar runt henne, gör man inte som hon vill är man självisk. Däremot funkar allt praktiskt (om hon gör allt enligt rutinerna). Hon är 60 år och har ingen diagnos, är det någon som vet hur man kan få hjälp med utredning? Hon har inte haft kontakt med läkare på länge och kommer med 99 % säkerhet inte uppsöka läkare själv. Gissar att det blir svårt om hon själv inte uppsöker läkare men vore så tacksam för svar om ni har tips!

Ingela 2011-08-21
> Gå till toppen av sidan

Jag lider inte av autism
Jag har (högfungerande) autism och vill bara säga att det inte är någon sjukdom eller handikapp. Och jag irriterar mig också på folk som säger att man lider av autism/asperger. Jag har autism och lider inte för det! Men det kan vara lite jobbigt att prata med andra okända personer ibland för då blir jag nervös. Men annars lider jag väl inte så mycket. Jag får leva med det och jag vet inget annat så.

Tjej men autism igen 2011-05-20
> Gå till toppen av sidan

Till Nilla 2010-12-26
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅåååh... Lägg av att säga så om asperger! Du påstår att man är känslokall om man har det? Tror du att du är så mycket bättre när du säger att man är känslokall bara för att man har asperger!? Bara för att en är på ett visst sätt behöver inte alla vara det!!!!!! Och det är ingen sjukdom!!

En tjej med autism... 2011-05-20
> Gå till toppen av sidan

Undran?
Många har fått sin diagnos TIDIGT men om man får sin diagnos först i 50-årsåldern och har levt ett helt liv "ovetandes" hur gör man då för att förklara för hela sin omgivning? Om de inte redan gissat så klart...... Jag har en vänninga som fått en Aspbergersdiagnos nu (hon fyller stax 50) Jag tror att jag vet hur jag ska förhålla mej till henne, men HUR förklara för alla andra i vår vänkrets? Snälla alla ÄLDRE - kom med tips på ett GOTT förhållningssätt! TACK på förhand!

S W 2011-05-05
> Gå till toppen av sidan

Bedrövlig storebror.
Har en otroligt jobbig uppväxt, med en storebror som helt klart har Aspergers... Från det att jag var liten har han kört med mig, tvingat på familjen sina skruvade ideér om knäpptyst när han sover, fruktansvärda raseriutbrott, duscha max en gång i veckan (för det var så äckligt fuktigt när han går in i badrummet efter) osv. Han har alltid haft ett horn i sidan på mig som enligt honom är bortskämd, medans han själv inte fått något alls (rent struntprat). Det här har fortsatt, fast han är över 50år så ser han mig som sin största fiende. Han har inget jobb, familj eller flickvän, men ser sig själv som ett missförstått geni. Han blev vräkt från sin bostadsrätt och självklart beror det på alla andra dårar här i världen, aldrig på honom. Att han dessutom får raseriutbrott på mina (riktigt gamla sjuka) föräldrar gör mig riktigt arg. Tjatar på dom att dom aldrig brytt sig om honom, men krypit för mina fötter osv. Vad gör man? Han har aldrig träffat mina barn eller vart hemma hos oss, han har enbart spytt galla över mig hela livet....

Trött på fanskapet. 2011-02-12
> Gå till toppen av sidan

14 år med asperger
Har levt med en man i 14 år. Vår dotter fick diagnosen asperger och plötsligt förstod jag vad min man "led" av. Är fruktansvärt jobbigt att leva ihop med en man som är känslokall och har nedsatt empatisk förmåga. Många, många, gånger har jag funderat på att gå min väg, men ändå stannar jag kvar... varför? -jag vet ej! Han behandlar mig som jag vore en dörrmatta i mångt och mycket. Han har även ett specialintresse som gör mig oerhört ledsen och sårad, nämligen porr. Han intresserar sig bara för mycket unga tonårsflickor, han säger helt rakt ut; de har så fina fasta kroppar som jag tänder och blir kåt på! Har påtalat flera ggr att jag orkar inte längre men han bryr sig inte ett dugg. Denna "sjukdom" är ett helvete att leva med. Han säger förstås att han är helt normal och det är vi övriga som är knäppa. Det hjälper inte vem som än påtalar för honom att han "inte är normal". Till o med psykologen bortförklarar han. Hur går man vidare med en sådan man?

Nilla 2010-12-26
> Gå till toppen av sidan

Egna åsikter av erfarenhet.
Jag tycker att det inte går att svara riktigt på hur man ska bemöta någon med Aspergers syndrom det kan vara så olika beroende på individ. För det är just särbehandling man hälst inte vill bli bemött med varken på arbetsmarknaden eller privat man får en dålig självkänsla. Kan uppleva att om man går ut med sin diagnos så blir man särbehandlad på ett eller annat sätt tyvär och det behöver inte altid vara negativt menat men bygger på en osäkerhet i förhållningssätt och okunskap bla. Man ska se den egna individen bakom diagnosen och lära känna den. tycker jag.

nisse 2010-11-18
> Gå till toppen av sidan

Egna åsikter av erfarenhet.
Jag tycker att det inte går att svara riktigt på hur man ska bemöta någon med Aspergers syndrom det kan vara så olika beroende på individ. För det är just särbehandling man hälst inte vill bli bemött med varken på arbetsmarknaden eller privat man får en dålig självkänsla.
Kan uppleva att om man går ut med sin diagnos så blir man särbehandlad på ett eller annat sätt tyvär och det behöver inte altid vara negativt menat men bygger på en osäkerhet i förhållningssätt och okunskap bla. Man ska se den egna individen bakom diagnosen och lära känna den. tycker jag.

nisse 2010-11-18
> Gå till toppen av sidan

Forts. Barn till förälder med Asperger
(fortsättning…) jag och den kursare som jag ska skriva c-uppsatsen ihop med finns i Göteborg, men bor du någon annanstans så behöver inte det vara ett hinder. Vi kan resa under förutsättningen att det inte blir för dyrt för oss. Vi har ännu inte bestämt inom vilken åldersgrupp deltagarna bör vara. Men av etiska skäl bör alla vara 18+. Vi vill även att föräldrarna till deltagarna ska ha diagnostiserad Asperger, det räcker alltså inte med misstankar. Är det någon som är intresserad? Skriv isf först här och så kan vi höras av på annat sätt sedan. Jag är även intresserad av att ta emot tips och tankar från er som inte vill delta i studien men som ändå känner att ni kan bidra med något eller som helt enkelt bara vill diskutera och utbyta erfarenheter!

Azraela 2010-10-27
> Gå till toppen av sidan

Barn till förälder med Asperger
Min pappa fick för tre år sedan diagnosen Asperger syndrom. Efter det har jag förstått min uppväxt bättre och bättre. Den var svår på många vis, inte enbart på grund av min pappas AS utan även av andra orsaker. Det är mycket med min uppväxt som jag inte tror hade inträffat om min pappa tidigare fått diagnosen eftersom han då hade varit medveten om sina "brister". När jag läser på olika forum kring Asperger, när jag ser vilket utbud av stödgrupper etc som autism och asperger föreningar runt om i landet har så är vi barn till föräldrar med AS en bortglömd grupp. Det talas knappt om oss alls. Faktumet att vi är en bortglömd grupp, en grupp som inte haft det lätt under uppväxten, fick mig till att vilja ta tag i det hela. Jag ska till våren skriva en c-uppsats i ämnet! Jag har aldrig pratat eller utbytt erfarenheter med någon annan som växt upp med en förälder med AS. Det är svårt att hitta denna grupp. Jag vill nu för min egen skull komma i kontakt med människor som delar mina erfarenheter. Jag har sett att det finns några här, och det är så skönt att läsa det ni skriver. Jag känner igen mig så mycket! Jag vill även fiska lite efter deltagare till min c-uppsats. Finns det någon här som kan tänka sig att bli intervjuad om sin uppväxt med en AS-förälder, om sina erfarenheter, känslor och de eventuella svårigheter detta orsakat? (se fortsättning i nästa inlägg)

Azraela 2010-10-27
> Gå till toppen av sidan

Möten med person med asperger
Jag är intresserad av hur jag möter människor med Asperger. Hur mycket krav kan man ställa utan att man är otrevlig? Man vill ju väl o vill ju bemöta som vilken människa som helst.

Peter 2010-10-10
> Gå till toppen av sidan

mina föräldrar respekterar inte mig
Jag är 30+ och fick diagnosen asberger +adhd precis samma år jag fyllde 30. Mycker tufft har livet varit för mig och jag har varit nära både döden, (suicid) och misshandlats fysiskt/verbalt och psykiskt genom åren. mest av pojkvänner och s.k. vänner ( dvs folk som man påtvingats sällskapa med genom andra klasskamrater eller släkten för att man skulle ha något gemensamt med) Jag har levt igenom allt skit och rannsakar mig själv. kommer gång på gång tillbaka till att det är mina föräldrar som inte respekterat mig genom åren.Jag är den jag är och det ska de vara glada över i vått och torrt tycker jag. men det är hela tiden något problematiskt som de vill tvätta bort känns det som.Att jag säger upp mig från aktiviteter, att jag inte orkar med folk socialt så ofta, att jag blir övertrött och sur eller får utbrott. Hur kan man få föräldrarna som är snart 60 att respektera oss med funktionshinder???

A 2010-06-07
> Gå till toppen av sidan

Min mor har aspergers.
Jag skriver inte bara mor, jag kallar henne det också. Vi är en stor skara syskon med en mor med diagnosen add asperger. Vi är första kullen och sladdisarna. Vi har gemensamt att vår mor är lika kelig och kärleksfull som en krokodil.. dvs, begränsat till instinkten. Sladdisarna har det lite lättare än vi i första kullen, då vi vet hur vår mor fungerar och kan hjälpa till. >BR> Jag känner igen mig i flera som har skrivit här och är glad för det. Jag har nämligen relativt nyligt insett att eftersom ett av min mors "specialintressen" är familjen så vill hon gärna ha dom nära, och har länge gjort vad hon kan för att hålla det så. Vi har fått höra att man inte klarar sig utan mamma och att vi är starka tillsammans(vore bra om det inte vore för all annan känslomässig utpressning också). Hon har en idealbild av hur hon vill att vi ska vara. En stor glad kärleksfull familj. Naturligtvis är vi inte det. Vi är alla trasiga, dysfunktionella och med adhd hela högen(bara en till aspis bland sladdisarna).. ingen litar helt på någon och alla sviker eller glömmer sina löften då och då. Jag trodde till rätt nyligt på min mors propaganda innan jag insåg att jag blivit manipulerad. "Gör som jag vill eller skyll dig själv". Självklart såg inte hon det så, utan gjorde det hon ansåg rätt.
Nu håller jag på att lappa ihop min trasiga självbild och söker hjälp för att acceptera min mor och min familj som dom är. Jag tackar alla som berättat om sina föräldrar så man vet att man inte är ensam.

Åsa 23 år 2010-05-14
> Gå till toppen av sidan

Har min mamma Aspergers?
Jag misstänker att min mamma har aspergers syndrom.
Hon ställde aldrig, under 18 år då jag bodde hemma, frågan "Hur mår du?" Jag minns att jag aldrig hade riktiga samtal då jag växte upp, utan det var mer upplysningar - nu är det mat, nu ska du gå till skolan, osv.
Flera av mina syskon mådde synligt dåligt, och själv fick jag anorexia som 14-åring utan att det uppmärksammades av min mor. Det var som att hon inte kunde läsa av ett känslouttryck i ett ansikte eller i en kroppshållning. Jag upplevde det som att hon var väldigt oempatisk, lite "korkad" och hade noll känslomässig kompetens. Hon hade också väldigt svårt för att förstå att en person är sinnessjuk, exempelvis drog min psykiskt sjuke far hem den ena efter den andra knäppisen, någon med tydlig mani till exempel, utan att min mor kunde "läsa av" det.
Hon hade också väldigt svårt för kroppskontakt, och jag och mina syskon är i vuxen ålder förvånade över att vi inte fick kramar när vi passerat 2-3-årsåldern. Hon hade heller nästan ingen ögonkontakt med sina barn.
Min mamma blev frälst pingstvän som 20-åring, och upplevde att "världen klarnade" och att hon plötsligt förstod hur saker hängde ihop. Han har en förenklad svart-vit syn, och delar upp världen i ont och gott. Förut har jag trott att hennes oempatiska beteende kunde förklaras genom hennes religiösa tro, men nu tänker jag att hon kanske behöver denna enkla struktur och förklaringsmönster som tron ger henne, att hon egentligen har aspergers?

Karro 2010-05-04
> Gå till toppen av sidan

Min storebror har troligen AS
Jag har hela mitt liv blivit kränkt av min storebror. Han har talat om för mej hur dum i huvudet o dålig jag är och till slut så trodde jag det med. Jag slutade kämpa och stå upp för vad jag trodde va rätt o riktigt. För varför skulle jag göra det? Min åsikter va ju ändå inte vatten värda. Nu är jag vuxen och har arbetat några år med personer med AS och autism, även läst en del om det och tror att min storebrors beteende kan ha att göra med att han ev har AS. Han har inte blivit diagnostiserad. Han har även sociala problem med vissa vänner o arbetskamrater. Han är otroligt sträng mot sina barn och han gre de mycket litet utrymme att vara barn och allt vad det innebär. Har vi bestämt något så är det väldigt jobbigt för honom att ändra på. Tex hade vi bestämt att ta en promenad till stan, dagen för promenaden kom och det regnade - jag ville ta bilen, men det gick inte! Han blev så stressad över att behöva ändra på ngt som vi bestämt, att jag gav mej. Vad är det jag ser? Är det "bara" storebrorsfasoner eller är det en person med Asperger syndrom?

Loppan i Stockholm 2010-01-26
> Gå till toppen av sidan

Kunskap om att ha en förälder med autism/Asperger
Flera inlägg visar att det finns behov av mer kunskap och diskussion kring att ha en förälder med ett autismspektrumtillstånd. Tyvärr är kunskapen om detta än så länge mycket begränsad. Det beror till stor del på att det inte finns någon dokumenterad erfarenhet eftersom diagnosen Aspergers syndrom är relativt ny. Det finns alltså många som på goda grunder tror att deras förälder har Aspergers syndrom, men eftersom ingen diagnos är ställd, är det inte möjligt att samla erfarenhet på ett vetenskapligt sätt. Allt eftersom åren går kommer dock situationen förändras, och vi får hoppas att det då börjar bedrivas forskning. Autismforum hoppas kunna publicera några artiklar om ämnet under våren. Det finns även ett diskussionforum på temat på: www.handikappupplysningen.se/forum/mvnforum/index

Katarina Kindwall, Autismforum 2010-01-12
> Gå till toppen av sidan

Att vara barn till förälder med Aspergers syndrom
Mycket intressanta inlägg här om att vara barn till en förälder med Aspergers syndrom.
Jag fick själv en ordentlig aha-upplevelse från min egen uppväxt. Mina föräldrar är gamla och under min uppväxt har det inte funnits förklaringar till mycket som nu ramlar på plats. En skrämmande upplevelse men också som någon sade en känsla av befrielse och förklaring som gör att det är lättare att förstå och hantera sin egen situation.
Det skulle vara MYCKET intressant om det kunde dyka upp mer information på denna site om perspektivet "att vara barn till förälder med Aspergers syndrom". På samma sätt som det beskrivs om "att vara skyskon" liksom "att vara partner"- Det skulle ge hela situationen kring Aspbergers syndrom en till dimension och öka förståelsen från flera håll.
Fler tips om var man kan finna mer information på detta perspektiv vore också bra!
Verkar vara fler än jag som är intresserade av detta!
/Hälsningar

Anders 50 2010-01-10
> Gå till toppen av sidan

Mina frågor
Jag har skickat några frågor hit under olika rubruiker och i email fått svar att det inte direkt frafgick vilken fråga jag hade. Nej, mina frågorhandlar inte så mycket om autism direkt, utan ä mer en undran om man verkligen bara kan säga att just dessa beteenden är typiska teckn på autism.

-Skorpion76 2009-11-03
> Gå till toppen av sidan

bemötande
hej, jag kanske kan hjälpa dig lite med hur man kan bemöta aspergers på bästa sätt. Naturligtvis är det olika för många, men jag tror man måste ta situationen lite för vad den är. Förstå mig på rätt sätt, försök att lyssna till ditt hjärta och gå inte för fort fram och ha extra med tid för den personen, alltså ingen stress eller press. Viktigt att tänka på är nog att lyssna, bemöta, vara positiv och bara finnas till för personen. När sen den personen lär känna dig och vet att du alltid kanske kommer att ställa upp, någon som personen kan vara sig själv, mkt handlar om att man skäms, inte vill visa vem man är och inte vill träffa nån vilket gör att man isolerar sig själv för att rädda sitt liv. Det är svårt att åka vissa kommunikationsmedel och inet tro att andra tror man är galen. Det är inte så väldigt svårt egentligen och det handlar om att lära känna personen, ta en bit i taget, hur är känslorna idag? När personen sen lär känna dig och kommer att lita på dig kommer det att lösa sig självt och hon kanske kan berätta mer hur hon/han upplever det och vill ha hjälp med, etc, jag hoppas att detta var lite mer hjälp.

Christina Tornérhielm 2009-09-09
> Gå till toppen av sidan

BARN till förälder med ASPERGER
Jag är själv barn till en mamma med Asperger. Jag vill gärna komma i kontakt med andra i samma situation. Jag bor själv i Stockholm. Tycker det finns dålig hjälp för oss som är drabbade av föräldrar med Asperger.

Vit O 2009-07-25
> Gå till toppen av sidan

Min mamma fick diagnostiserad autism ...
Hej!
Min mamma fick diagnostiserad autism vid en ålder av 50 +. Jag är runt 30. Mitt yrkesval blev lärare. Det som satte igång utredningen i min mammas fall, var nog delvis att jag bröt kontakten med henne. Det var mycket svårt att ta det belsutet men det fanns inget annat val. Jag har haft en traumatisk barndom: Inte sedd, sällan bekräftad, = ångest och övergivenhetskänslor och "varför kan jag inte bli älskad, vad är det för fel på mig" =skam.
Min mamma har nu äntligen fått hjälp. Härom sistens fick jag veta att hon fått en överförmyndare som sköter hennes ekonomi, syselsättning på dagarna mm.
Eftersom jag blev medberoende och fick ta ett stort ansvar för mina yngre syskon när jag var liten kan jag inte ha kontakt med henne. Och inte med mina syskon. En bor hemma och honom oroar jag mig för. På något sätt har alla klarat sig, med nöd och näppe. Och jag har idag ett väldigt bra liv, även om jag fått kämpa som en iller för att ta mig igenom allt och förstå vad i hela friden som har hänt. På något sätt är jag rädd för att "gå tillbaka" om jag träffar henne igen. Det ligger en viss "empatilöshet" i aspergers syndrom (åtminstone tolkar jag det som empatilöshet) - hur hanterar man detta? Ska man toka det som empatilöshet? Jag kan nämligen fortfarande inte lita på att min mamma älskat mig; jag har alltid trott motsatsen! Men på något sätt har jag börjat inse att det nog inte stämmer. Hur tänker/känner en förälder med autism om sina barn??!
Kram!

Rollo 2009-07-12
> Gå till toppen av sidan

Har funderingar om min mamma
som jag har en väldigt olycklig relation med. Hon älskar mig, jag VET det, jag var efterlängtad långt innan jag föddes och hon är en vänlig själ som vill alla människor gott. Men jag KÄNNER mig inte älskad - i betydelsen sedd och förstådd.
Hon verkar sakna förmågan att lyssna, att ställa frågor, att uppmärksamma när jag vill säga något eller bara inte orkar lyssna mer på henne när hon pratar på från det ena ämnet till det andra. Jag blir så ledsen, känner mig övergiven och reagerar med vredesutbrott.
Jag önskar vi hade en förtrolig relation, att hon frågade hur jag har det och lyssnade på svaret, och ställde följdfrågor. Men så är det inte. När jag någon gång får något sagt associerar hon direkt till något annat i sitt eget liv, eller någon släktings eller bekants, och så kommer en detaljerad historia om DEM. Aldrig får mitt liv, mina tankar och känslor vara i fokus.
Tycker inte hon uppfyller de officiella diagnoskriterierna, men just detta att hon vill väl men verkligen helt tycks sakna förmåga till lyhördhet och ömsesidighet gör mig förtvivlad. Hon visar omtanke på andra sätt, är t.ex. generös med pengar, städar och gör fint innan jag kommer på besök, lagar mat mm.
Vore skönt att få råd. Jag har jättesvårt att hantera detta, faller in i beteendet hos ett förtvivlat barn fast jag är vuxen sen länge och hon är gammal. Jag VET att hon gör så gott hon kan, men jag skulle så gärna vilja ha en relation där mina behov av att bli sedd blev tillgodosedda.

Doris 2009-07-01
> Gå till toppen av sidan

Tack!
Tack för en underbar sajt med mycket fakta! :-)
Otroligt skönt att känna igen sig och veta att det finns flera som jag!
Jättebra att man kan lyssna på sidorna också. Har själv problem med att hålla fokus och läsa långa sammanhängande texter.
Ett par tips till er när ni skriver texterna... Jag vet flera som har samma problem som jag med sammanhängande långa texter, men ändå helst vill läsa den i första hand istället för att höra den. Skriv texten i mindre stycken med en tom rad mellan. Det gör den mycket lättare att läsa. Likaså vore det bra om ni använde ett mera lättläst typsnitt, tex times. Visst, jag kan säkert ändra förvalt typsnitt i webläsaren, men det är över min kompetens ;-)

Peter 2009-06-08
> Gå till toppen av sidan

bemötande
Hej Jag jobbar på ett dagcenter för handikappade personer, med olika diagnoser, bl.a damp, asperger. jag skulle vilja ha svar på hur man på bästa sätt betöer människor med denna problematik.

Skötare 2009-06-03
> Gå till toppen av sidan

Att vara barn till förälder med Asperger
Jag har vuxit upp med en mamma som har Aspberger. Hon är 83 år och har således aldrig blivit diagnostiserad. Själv är jag lärare med stor erfarenhet av elever med Asperger, särskilt de senaste åren, och det var på så sätt jag till slut förstod vad min mamma led av. När detta stod klart för mig, blev mitt förhållande till min mamma mycket bättre, och jag kunde förlåta henne för hur hon behandlat mig under min uppväxt. Insikten har betytt hemskt mycket för min egen självkänsla. Jag har kunnat i efterhand förstå min traumatiska barn- och ungdomstid. Jag vet nu att mamma har ett handikapp som ofta förvirrar hennes liv i kontakten med andra människor, ett handikapp som hon inte kan ändra på. Hon förstår inte andra människor, och har inte behov av dem, men jag kan i alla fall lite förstå henne. Jag undrar om det finns andra med samma erfarenheter?

Dalkulla 55 år 2009-05-28
> Gå till toppen av sidan

hej!
Jag kan be bara informera om att jag har autism och kan berätta att det inte alls är kul eller lätt att ha det men att när det säger klick när man kan förstå sig g på andras känslor och att visa ömsesidig kärklek till med människor känns så underbart att kunna få göra det :D att kunna glädja sin mamma och pappa med ett leende på läpparna som berättar med ljuva ord hur man uppskattar dem :) det är insikt för en person med autism anser jag själv :) hälsningar

Patrik Dahlqvist 2008-11-27
> Gå till toppen av sidan

Hur fungerar hjärnan !
Hej Cornelia ! Jag heter Kristian och jag har nyligen under studier från USA skapat mig en bredare syn inom ämnet. Vid Asperger och Autism finns lägre nivåer av ett ämne som heter Myelin, Det är troligen så mycket forskning på detta, men ! Min läkare har berättat att det finns läkare och psykiatrer med Asperger Syndrom som jobbar ! fråga din läkare ! Vem är normal, vad är normalt och alla fördomar som slängs ut av den som inte är kapabel att fatta att alla människor är olika och "JAG är ju frisk" men den där är ju inte som alla andra. Så går chargången ibland. W A Mozart hade tourettes Syndrom, besläktat med asperger, och adhd. Albert Einstein hade Asperger, det står i läkarliteratur. och av ledande forskare i sverige. Det finns mycket talangfulla Pianister med Asperger. Etc etc. och inom databranchen jobbar en hel del män och kvinnor. Autism mild grad + hög intelligens, mm. då säger jag för de med Asperger och autism. Specialintressen som man ser tidigt, musikalisk talang, talangfulla tjejer inom Bild ! ni som jag, för jag har lite autism, men kan spela 20 mozart sonater, chopin bl a, på piano. Vi kan bli hur bra vi vill! uppmuntring och vänlighet ger självförtroende "JAG KAN" jag vågar med tiden. att finnas till och vara med "den" eller dom som får en att må bra. JAG bestrider faktiskt kriterier hit och dit. spekulationerna om hur allt ligger till här på sidan och då det konstateras att de inte vet hur hjärnan fungerar gör ett bestridande rimligt.vi sitter alla i samma båt

Krichan81 2008-10-15
> Gå till toppen av sidan

Jag med!
Jag med! Skulle vilja träffa andra som har erfarenhet att växa upp med en förälder som har autism...

Sofia 2008-02-14
> Gå till toppen av sidan

Att vara barn till förälder med autism
Hej!
Jag skulle väldigt gärna vilja läsa mer om eller få kontakt med andra barns berättelser om hur det är att leva med en förälder som har autism.
Hälsningar

Cornelia 2007-08-16
> Gå till toppen av sidan

SKRIV EGEN KOMMENTAR

En kommentar kan vara max 1500 tecken. Vi kan inte publicera citat från andra pga upphovsrättsliga skäl. Vi önskar att du uppger din e-postadress, så att vi kan nå dig med eventuella frågor. Hänvisning till personliga kontaktuppgifter i en kommentar tas bort innan publicering. Detta gör vi för kontaktuppgifter inte ska spridas på ett oönskat sätt.
Om du vill publicera en längre text, ta kontakt via mejl, autismforum@sll.se. Uppge då alltid namn och hur vi kan nå dig.