< tillbaka

KOMMENTARER   |   Skriv egen kommentar

---

Till alla er som skriver här.
Främst vill jag uttrycka min stora beundran för dem som skriver här och talar om att de har någon form av diagnos , men ändå löser utmaningarna på ett galant sätt. Jag vill bara ställa mig upp och applådera för alla er, modiga människor. Ni är vardagens verkliga hjältar och hjältinnor. Så har jag några tips för hur man ska orka när man tyvärr inte lever med en vardagshjälte. Men han kan kanske bli det med tiden. Allt börjar bli bättre för oss. Det beror på att jag konsekvent håller min stil med fasta rutiner för allt. Städning, veckohandling med planerade veckomatsedlar, frukost i köket och inte i soffan, m.m samt vänliga ord fast luften är elektrisk. Jag ser nu resultaten av att jag bara kritiserar när vår hälsa står i fara. Jag bryr mig inte om att han glömt tvätten. Jag ber alla i familjen om att hjälpa till med det den kan, med motiveringen att vi fortare får det trevligt. Nu har jag länge nog visat min man hur fint och rent vi kan ha det om vi veckostädar och plockar undan. Jag har fått ont i bäckenet av all elektrisk luft, så nu kan jag inte ta golven längre. Han kan ta dem, jag kan torka högre upp. Han minns hur det kan se ut och det är en bra motivering. Jag går på behandling hos en zonterapeut/ healer.Jag blir bra. Där kan jag prata om hur jag egentligen mår. Aktar mig för att prata med bekanta om det.Romantiska sms är också bra och smekningar i förbifarten.Håller om honom då han somnat och vaknat. Så han inte glömmer min värme och närhet.    

Flockledaren i det tysta. 2010-08-27
> Gå till toppen av sidan

Att orka
Min särbo har äntligen fått diagnosen Asperberg, vi har haft ett förhållande i 7 år och redan tidigt började jag misstänka att något inte stod rätt till.
Jag har läst många av inläggen och känner så väl igen mig i mångt och mycket. Just nu är mannen inne i en period som nästan tar kol på mig. Han är superstressad och bara jobbar och sover. Vi har endast mycket kort telefonkontakt en gång om dagen.
Jag vet att han har en mycket fin sida när allt är i balans och stressfritt, och då har vi det mycket fint tillsammans. Hur ska jag hantera perioderna när allt är upp och ner? Minsta lilla felsägning från mitt håll leder till stora utbrott från hans sida.    

Christina 2010-07-18
> Gå till toppen av sidan

Äktenskapsproblem
Som kommentar till alla olyckliga fruar/flickvänner: stor empati och igenkänning. Jag har ironiskt nogsjälv autism, är gift med en Aspergare och HERREJÖSSES vad det kändes ensamt. Jag har betraktat mig själv som ensamstående mamma till två barn, varav den ena råkade jag vara gift med. Han var svartsjuk och otrevlig mot vår dotter, surade om han inte fick all uppmärksamhet, tog aldrig intitiativ till NÅGOT, jobbade inte, plockade aldrig upp efter sig, gjorde ingenting utom att stirra på dataskärmen hela dagarna/nätterna och skrek om man försökte prata med honom. I min enfald trodde jag att jag, som själv har HFA, skulle kunna lösa våra problem på ett konstruktivt bra sätt där båda våra behov, och vår dotters, blev tillgodosedda på bästa sätt. Ack, vad jag bedrog mig. Jag förstod precis hur han upplevde saker och ting, och jag kunde se klart praktiska lösningar som skulle hjälpa honom i livet. Jag har trots allt egen erfarenhet av att leva med en autismspektrastörning. Tyvärr var han inte ett dugg intresserad av att utvecklas, eller av att lyssna på något jag sa. Han ville sitta där smutsig och illaluktande, omgiven av skräp och maniskt läsa BBC news hela nätterna igenom. Nå, nu kan han göra det resten av livet utan att behöva bli störd av fru och barn. Jag respekterar och förstår att alla människor har olika svårigheter, men om man väljer att inte ens försöka göra något åt dem så får man sitta där med konsekvenserna av sina dåliga val Både jag och min dotter förtjänar bättre    

AS-mamma 2010-07-05
> Gå till toppen av sidan

Svar till Ledsen
Hej! Jag har autism och är mamma till en underbar liten flicka på fyra år. Jag har vissa problem, men eftersom jag är medveten om dem är det inte så svårt att anpassa sig, kompromissa och komma på lösningar så att min flicka inte på något sätt ska sakna något hennes kamrater får. I mitt fall är störningen nästan uteslutande neurologisk, inte social. Jag blir fort trött och kan inte springa runt på lekplatsen, men hon har ett underbart dagis och jag har skaffat ett nätverk med släkt/vänner som tar hand om just lekparksspringet. Det fungerar umärkt, jag stannar hemma och mostrarna och kusinerna leker i parken/gör utflykter på helgerna. I gengäld hjälper jag alla syskonbarn med läxorna (jag har sju). Jag tror inte att man kan säga att bara för att man har ett handikapp blir man en sämre mamma. Det finns massor av hemska mammor som inte har AS. Min mamma har AS och hon är en underbar, kärleksfull, rolig, smart vän. Oavsett om man har AS eller inte ska man fundera länge innan man skaffar barn. Vad har jag att ge/erbjuda det här lilla livet? Om man skaffar barn för att den biologiska klockan tickar, eller av själviska skäl som tex barnet kommer att ge mig lycka, eller reparera ett dåligt äktenskap etc - tänk om. Först när man gladeligen skulle offra allt för att ens barns behov blir tillgodosedda, när man kan respektera och se dem som individer och överösa dem med kärlek - DÅ ska man skaffa barn.    

AS-mamma 2010-07-05
> Gå till toppen av sidan

Alla med AS är inte lika.
Har läst en del inlägg här, och blir uppriktigt ledsen :( Hittade forumet när jag sökte på "Asperger och vill skaffa barn". Här får man uppfattningen av att alla med AS är känslokalla, så är det inte alls. Jag har AS med drag av ADHD (innåt agerande, eller snarare mest i huvudet), har "lätt AS" eller vad man ska kalla det, tog lång tid att utreda det och de kom fram till att jag har inte allvarligt AS bara tillräckligt för att störa mig i vardagslivet, men nått jag ALLTID gjort och alltid gör är att sätta andra (mina nära och kära, vänner osv. ) i främsta rummet, tänker alltid mer på dem än mig själv och gör allt för att de ska må bra, hur skulle jag då kunna vara en dålig mamma? Längtar efter att skaffa barn och bilda familj, har bra stöd av både min sambo, hans familj och min egen familj. Skulle göra allt för att mitt barn skulle få en så bra uppväxt som möjligt, varför skulle jag inte få skaffa barn då. Läste för att få stöd och hjälp i mina funderingar och hopp om att hitta andra som kunde berätta hur det är att leva med AS och ha barn, men allt jag blev efter besöket här var ledsen och besviken på hur andra resonerar om att ha AS och skaffa barn. :´(    

Ledsen 2010-06-13
> Gå till toppen av sidan

tips på tips
Efter att ha läst alla inlägg så tillslut hittade jag en som jag kände ingen mig i, det är Lisas korta inlägg Och så är det en av de som inte har en svarskommentar. Jag har precis fått min diagnos AS och ADHD, dessutom har min sambo med största sannorlikhet AS han också. Jag skulle vilja ha tips på korta texter som kan förenkla vardagen för oss. Och även något som man skulle kunna ge mina svärföräldrar som inte har någon förståelse för våra problem. Psykiatrin fick jag ingen information ifrån eftersom att jag flyttade i samma veva som jag fick diagnosen.    

Hanna 2010-06-12
> Gå till toppen av sidan

Min man har Aspergers.
Han fick sin diagnos för ca 3 år sen Vi har varit gifta i 23 år. Han är medveten om sitt handikap nu och vi kan prata om det .Vii försöker ta hänsyn till varandra och jag tycker vår relation fungerar bra . Men jag känner igen mej i mycket av det som står här om att känna sig ensam och illa behandlad. Det har tagit tid att komma där vi är nu.    

Lis 2010-05-12
> Gå till toppen av sidan

Handledning
Har varit gift med min man i 37 år, borde känna honom väl efter så många år, men känner ofta att jag förstår honom inte. Han har en sida av sig själv som jag fortfarande är lika förälskad i då vi har roligt, upplever saker tillsammans och har det bra, men lika snabbt som man vänder en hand, kan han bli förändrad och att helt okontaktbar. Detta har jag haft så svårt att förstå genom åren. Det har inte varit lätt och det har varit många tårar genom åren. Då jag blev uppmärksam på att han inte tittade på mig när jag pratade med honom och när han hade eko-prat när jag var arg på honom, började jag misstänka att han har drag av Asperger. När jag tänker på honom som att han har ett funktionshinder, blir det på något sätt lättare att stå ut. Själv har jag gått på terapi i omgångar, varit utbränd, trott att jag själv är sjuk och undersökt mig i minsta detalj både fysiskt och psykiskt , men utan att det går att finna något. Att lämna honom känns inte som ett alternativ, även om jag många gånger tänkt "vad ska jag få kraft från". Barnen har alla tre upplevt hans svåra sida och klargjort för honom att är han så mot dem så tar de avstånd från honom. Det har han på något sätt förstått och skärper sig i deras umgänge. Det jag själv känner att jag behöver är verktygen och handledning hur jag ska vara mot honom när han är i sin bubbla. Ska jag tala med honom och hur? Är jag vårdare eller partner?    

Ella 2010-05-12
> Gå till toppen av sidan

Har min man Aspergers?
Ju mer jag läser om hur andra kvinnor upplevt sin relation till män med Aspergers, så tycker jag att det stämmer in så väldigt mycket. Problemet som vi har är att min make fullständigt saknar insikt i att det kan vara något som inte är som vanligt hos honom. Vi kan därför aldrig prata om detta, vilket skulle kunna ha löst vissa problem och fört oss närmare varandra i ett gemensamt mål. Vi har kommit till vägs ände. Jag kan inte annat än hålla med inlägget av "Svart"    

"Utmattad" 2010-05-06
> Gå till toppen av sidan

Har min man Aspergers?
Mer och mer misstänker jag att min man har s.k. högpresterande Aspergers. Han är barnläkare i sitt hemland. Trots alla löften om att flytta hit, så drar han alltid tillbaka sina löften. Jag har försökt få svar på frågor som rör flytt & arbete. Detta resulterade endast i iskall tystnad och att han ville separera för att det blev för jobbigt med mina frågor. Sedan ändrar han sig efter några månader och agerar som om inget hänt. Det kan gå långa tider utan att jag hör något från honom. Månader i sträck. Han frågar aldrig hur den lilla eller jag mår eller om vi behöver något. Han är extremt försiktig med pengar trots sin förmögenhet. Hans fritid går ut på att sitta framför datorn och trada med aktier eller chatta på finansportaler. Något annat finns inte. Han har sina specialkunskaper men utöver det så existerar inte mycket. Om min dator inte fungerat får han fullständiga raseriutbrott och är helt onårbar. Vi har jättedålig kommunikation och han ignorerar mig alltid. När jag motsätter mig något så får jag hela haranger med olika diagnoser av psykiska sjukdomstillstånd över mig. Han surar och sitter och mumlar entonigt för sig själv och vaggar med huvudet. Oftast slutar det med att han åker hem. Hela hans liv är så inrutat och det går aldrig att diskutera kring något. Han är ohjälpligt opraktiskt. Han är väldigt kritisk och uttalar sig nedlåtande om allt och alla. Detta är bara en pust av en hel orkan. Jag orkar inte mer och jag tänker på hur det ska bli med vår dotter. "Utmattad"    

"Utmattad" 2010-05-06
> Gå till toppen av sidan

Svar till Chrissie
Svar till Chrissie
Jag vet inte hur det är med din särbo eller alla andra med Asperger eller autism. Men om jag går till mig själv så kan jag känna att jag inte skulle våga ta en del initiativ i rädsla för att göra det på fel sätt.    

Tjej med Asperger 2010-04-05
> Gå till toppen av sidan

vardagen
Jag har varit särbo med en man med AS-drag i ca 4 år. Jag känner igen mig i mycket av det som skrivits. Det har varit skönt att upptäcka att det inte är jag som är tokig. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Ska jag orka fortsätta eller ska jag gå? Vi har en stor passion och attraktion i vår relation. Men det går inte att bara leva på den. Jag undrar hur ni som har/har haft långvariga förhållanden med AS-män klarat vardagen? Städningen, matlagningen, handlingen, vad ni ska göra på kvällen, helgerna m.m. Många skriver om passivitet, initativlöshet och det tycker jag är svårhanterligt. Hur tillmötesgående ska man vara utan att utplåna sig själv?    

Chrissie 2010-03-23
> Gå till toppen av sidan

8-)
tråkiga ni är    

asptjej 2010-02-19
> Gå till toppen av sidan

Men sexet då?
Vad lättad jag blir av att läsa alla inlägg men jag blir också väldigt ledsen. Var tillsammans med min kille i 3 år, känner igen mycket av det ni skriver. Från början kände jag att han var annorlunda, men det dränktes då av det han är så duktig på. Men till slut funkade det inte. Behöver närhet, ömhet och någon som kramar mig kärleksfullt. Behöver känna de där ögonkasten av samhörighet. Hur har sexet varit för er? Min fd har mest suttit och tokrunkat på jobbet, det var hans ärlighet som fick honom att svara på en direkt fråga (hur jobbigt som helst då jag vet att arbetskamrater lägger märke till sånt). Enl. honom "fick han aldrig ngt hemma". Men han låg ju där helt "död" och jag tänder inte på sånt. Tappat självförtroendet och går i terapi nu. Inte bara hans fel, jag valde att blunda för "felen". Det jag trivdes mest med var hans humor - härlig! Samt hans förmåga att fungera som uppslagsbok, vilket jag också uppskattade :-)    

Malén 2010-02-16
> Gå till toppen av sidan

Hej Lotta
Du säger dig ha 25 års erfarenhet av det här problemet och verkar ha många bra lösningar till hands. Var finns du? Har du fler inlägg någonstans? Vilken typ av hjälp har du sökt? Har du några tips på var man kan få hjälp? Tack på förhand    

Marie 2010-02-14
> Gå till toppen av sidan

Tar tårar slut någon gång?
Jag ska strax gå och lägga mig, hos de två barn som somnat tillsammans. Den äldste måste jag hela tiden lära att man ska ta hänsyn till andra människor. Att man tröstar den som är ledsen. Att man kan krama och pussa dem man tycker om. Jag vill att han ska få uppleva kärleken, nu och när han blir vuxen. Den yngsta vill jag ska få slippa min typ av uppväxt. Jag har helt nyligen förstått att min storasyster har Asperger. Det ser också ut att vara så att mina föräldrar har något de också. Kan man annars förklara att de aldrig t.ex firat nyår med sina barn, på något annat sätt? Och satt sina vänner före oss? Jag har genom uppväxten känt mig så ensam att jag undrat om jag var deras riktiga barn. Jag hörde inte hemma hos de tre. Ser nu på andra släktingars rigida bete'ende att det gått i arv på både fafar och morfars sida. Jag blir lugnare av att äntligen få en förklaring, men vad hjälper det när jag lever min mormors och gammelmormors liv?.Har förstått att min man har det, och det blev lugnare i två veckor efter att jag sa det till honom. Det blev slut på en del ovanor, men i förgår bröt jag ett avtal vi hade och nu är helvetet löst. Spelar ingen roll att jag gjorde det av omsorg, eller att jag bett fem gånger om ursäkt. Jag har inte uttryckt mig på rätt sätt och måste skärpa mig om vi ska ha någon framtid. Jag måste också säga att det jag sa om Asperger och honom var fel. Men inte heller där har jag sagt rätt. Just nu kommer inga fler tårar, det är kanske nu de tagit slut?    

Lovisa 2010-02-11
> Gå till toppen av sidan

Hjärtkrossande
Jaa, då ska man efter 1 ½ års kämpande(men oxå väääldigt mycket gott) ge upp det man byggt på och trott på, trots svårigheterna.. Jag orkade inte längre. Det var hans underliga sätt att tolka mig och situationer på ett negativt och vridet sätt som jag inte klarade av mer. Sååå trött på att behöva förklara och försöka få honom att förstå min synvinkel och det "normala" tankesättet. Jag är ledsen,för han är en väääldigt omtänksam,generös person med väldigt mycket fint att ge.. men det räckte inte hela vägen. De flesta här skriver om att de med AS har svårt för närhet, att ge uppmärksamhet o.s.v. , när det gäller honom så är det tvärtom och lite där till. Usch vad jobbigt det är! Man satsar hela sin själ i att försöka få det att fungera,(vi älskar trots allt varandra)..för att sen inte fortsätta.    

Kristina 2010-02-08
> Gå till toppen av sidan

Hopp och förtvivlan
Herregud! Efter att ha läst alla dessa inlägg så känns det som en sten har släppt från mitt hjärta. Har precis lämnat min pojkvän, som jag misstänker att har As, känner igen mig i allt som skrivs här, jag har oxå gråtit, gråtit och gråtit.. känt mig bortglömd, ouppmärksammad, ensam, inget att prata med, kritiserad/ifrågasatt, i vägen.. Har trånat efter närhet, beröring och ömhet.. men den kom aldrig.. Trodde det var ngt fel på mig. För att inte bli helt nertryckt så tog jag nu steget och lämnade honom. Det gör ont, men orkade ej.    

frk S 2010-02-07
> Gå till toppen av sidan

Uppmärksamhet av sin partner med As
Många skriver här att de inte får så värst mycket uppmärksamhet av sin partner med Asperger.
Jag har Asperger och för mig skulle det bli alldeles tvärtom om jag fick en partner. Kanske till och med fick tagga ner lite på uppmärksamheten.    

tjej 2010-02-01
> Gå till toppen av sidan

hopp..
det skrivs om att en med asperger inte kan ändra sig.. men är det verkligen så? vet att det inte finns medicin som kan "bota" eller ändra beteenden,men när det gäller det psykiska tänker jag att KBT kan vara en bra lösning. min kille som har AS både ser,förstår och vill förändra sitt beteende nu när han fått reda på att de kämpiga situtioner vi hamnat i tidigare har varit pga hans AS. visst kan terapi hjälpa och att man hela tiden har en dialog om vad som är normala reaktioner på normala situationer osv? det är det vi har haft svårt för.. att han ser saker ur AS perspektiv och inte har ett flexibelt tänkande som oss andra utan AS.    

kämpar 2010-01-12
> Gå till toppen av sidan

Ärlighet och öppenhet
Hej! Jag har just gjort detta, varit ärlig och berättat för min pojkvän att jag misstänker att han har aspbergers. Det som då är är att han själv kan ta det till sig eller låta bli. Det har nu gått 2,5 år sedan vi träffades på äldre dar, vi är 50+ och har känt varann även i ung ålder. Det är en berg och dalbana i känslolivet, känner mig ensam, ouppmärksammad och märker att kommunikationen inte är "normal". Jag har bett honom att reda ut om det är aspberger eller om han bara är "normal och okänslig". Är det det senare så lutar det åt att vi går åt var sitt håll, men om det är aspberger så finns en ödmjukhet med i bilden och jag måste fundera på hur mitt liv blir.    

Lena 2010-01-07
> Gå till toppen av sidan

är denna tråd stängd?
undrar om jag är för sent ute..?    

kristina 2010-01-04
> Gå till toppen av sidan

att pendla mellan himmel och helvete
Hej alla! Jag är glad att det finns fler än mig som delar mina känslor vad gäller relationer med en person som har asp. Jag träffade min kille för 1½ år sedan och han var och är fortfarande spontan,livlig och får mig alltid att skratta och leva ut. Medans vi höll på att dejta fick han sin ad/hd diagnos. Jag hade mycket förståelse för vad det innebar och hur han var annorlunda i sitt tänkande. Vi grälade mycket men blev sams åter o åter igen. Jag har nu senaste veckan funderat på om det kanske är något mer han har eftersom han hela tiden misstolkar,tror det värsta och har sina vridna teorier och ologiska tankar om mycket i våran relation. Då började jag läsa om asp. och blev förbluffad över hur allt stämde så bra överens med hur han betedde sig. Vi har nyligen gjort slut pga. en skitgrej egentligen men som han tar på största allvar och förstorar upp. Jag är tveksam till om jag kommer orka fortsätta i den här relationen mer. Jag skulle gärna vilja höra med er om ni tycker att jag ska berätta för honom om att jag läst om asp. och att det är med största sannolikhet att det är det han har..? jätte tacksam om någon vill svara!    

kämpar 2010-01-02
> Gå till toppen av sidan

En till
Jag har starka misstankar om att min sambo sedan 6 år skulle kunna klassas som en person med asperger eller drag av asperger. Vi har två barn tillsammans. Hans svårigheter ställer till det för vår familj, mest för mig men även för våra barn. Han däremot upplever sig inte ha någon psykisk ohälsa eller så. Det enda han lider av vad jag kan märka är att hans sätt att tänka/agera inte fungerar med andra människor.
Jag försöker påverka honom till att kontakta läkare o.s.v. för bedömning och eventuell utredning.
Situationen håller på att bli ohållbar nu för jag orkar inte anpassa mig till 100 procent. Jag älskar honom men undrar om jag kommer orka leva såhär...
Vill gärna ha kontakt med andra som har efrarenhet av detta!!
Min mailadress är engel1@live.se    

engel1 2009-11-14
> Gå till toppen av sidan

Tack!
Tack Lotta!
ja du har så rätt! Har förstått att vi både måste jobba på förhållandet! Handlar mycket om att jag måste "svälja stoltheten", men det är svårt att vara stark i de perioder då man själv behöver mycket bekräftelse och uppmuntran. Jag ska börja jobba på att vara tydlig, jag tror och hoppas att det ger resultat! Återigen Tack!    

Theres 2009-10-25
> Gå till toppen av sidan

Stackars oss..
Hej allihop,
Jag har bara för någon vecka sedan fått reda på att min mamma har aspergers. Det kändes verkligen som en lättnad efter 34 år. Hon har hackat och skrikigt på mig hela livet och gör det fortfarande så fort hon får chansen. Det verkar som hon använder mig och min syster som slagpåsar för att få ut sina aggresioner. Sist vi träffades började hon även hacka på min tvåårige son och kommentera när han skulle äta, jag sa ifrån förstås men det är ju som att tala med en vägg. Trodde att det skulle bli bättre denna gång nu när jag vet att hon har aspergers men det var som förut. Det är så sorgligt att tänka sig att det här är den enda mamman jag har. Jag känner mig som en föräldralös. Vad ska jag göra och hur ska jag tänka för att det inte ska kännas så tungt?    

orphin 2009-10-20
> Gå till toppen av sidan

Svar till Theres
Ja, inse att om han faktiskt har AS kan han inte ändra sig. Du har det inte och du kan. Det betyder att även om det känns onaturligt måste du säga till honom PRECIS vad det är att du vill han ska. Uppenbarligen tycker han mycket om dig och anstränger sig för att du ska ha det bra, eftersom han ber dig om att tala om hur han ska göra. Skriv en lista. Antyd ALDRIG något, han kommer inte att svara med det du vill för han förstår inte vad du menar eller ens att du menar något. Säg till honom vad han ska säga/göra i stället. Tex "jag vill att du säger att du älskar mig det sista du säger på kvällen", "jag vill att du köper blommor åt mig på fredagar" eller vad det nu är du behöver. Glöm inte att ta reda på hur du kan uppvakta honom, det är inte säkert att han förstår att du gör det när du gör det. Inse att ur hans perspektiv är du lika obegriplig som han är ur ditt. Men om båda anstränger sig kan det fungera.    

lotta 2009-10-09
> Gå till toppen av sidan

tvåsamhet
har levt ihop med min pojkvän nu i snart fyra år, han har inte fått någon diagnos, vilket han vägrar, men både han och jag är övertygade om att han har AS. Han har läst mycket om as och han känner igen sig i det mesta. Det som jag tycker är jobbigt och känner att jag inte orkar mer är att jag känner mig så osynlig. Har gått så långt att jag fått dålig självkänsla och är osäker på mig själv. Jag får aldrig några uppmuntrande ord eller beröm från honom, spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Ex.kommenterade jag att jag gått ned i vikt (hoppades på att han skulle säga i stil med:älskling du är så fin och snygg ändå..sånt som man vill höra som kvinna)Hans svar var"vad bra för dig"! Listan kan göras lång..gråter varje dag för jag känner mig så ensam. Han frågar mig aldrig om något, men själv kan han babbla på om vad han gjort på jobbet eller sitt intresse etc. Jag känner att vi är främlingar! jag försöker vra tydlig och förklara varför jag behöver hans uppmärksamhet, men han säger att han har så svårt att förstå. Han vill att jag skriver en lista på saker han ska säga till mig som gör mig glad, men det känns så onaturligt att göra det, jag vill inte höra sånt på beställning, utan jag vill höra det från honom spontant och genuint.hans resonemang är ofta"det har jag ju sagt, så varför säga det igen" Har någon tips eller råd till mig?    

Theres 2009-10-07
> Gå till toppen av sidan

Är det något fel?
Hej! Mitt namn är M och det är så att jag har en fråga angående min svägerska? Hon är 17 snart 18 år, hon har problem med motorik hon är inte social för fem öre man måste dra ur henne grejer, har problem att träffa nytt folk,. Man ber henne t.ex hämta socker då kommer hon tillbaka med nått helt annat. Kan hon autism?Jag vill hjälpa henne, hennes föräldrar blundar    

M 2009-09-25
> Gå till toppen av sidan

Av Betydelse, Bortom Den du Är
Du har blivit skapad till en människa Av stor betydelse bortom den du är Jag kanske är stjärnan men du är himmelen Man behöver inte ett handikapp för att vara annorlunda För mig är du väldigt speciell Du är en fantastisk människa Av stor kärlek bortom den du är Du är solen jag, cirklar runt dig Man behöver inte ha mått dåligt för att vara annorlunda För mig är du kärlek min vän Du har blivit skapad till en människa Av stor betydelse inom den du är För mig är du stjärnan, för mig är du himmelen Man har mått som mig, det gör mig till den jag är För mig är du trygghet min vän Du är en underbar människa Av stor kärlek du skapats min vän Du är gravitationen jag påverkas av dig Man vill vara, försöker, kan inte vara nära dig För mig är du evigheten min vän    

Philip 2009-09-22
> Gå till toppen av sidan

diagnoser i familjen
Vilken lättnad att läsa alla dess inlägg! Jag trodde jag var ensam om att känna som jag gör och om att leva i ett sådant äktenskap som jag gör (trots att jag vet att både min mor och svärmor levde i samma typ av äktenskap, båda skilda nu). Jag behöver inte beskriva mitt äktenskap, det står beskrivet på många rader här. Jag tror skillnaden mellan om man kan fortsätta leva tillsammans eller inte med en man med AS är om han inser sin problematik eller inte. Jag har vänner med AS som både är goda partners och goda föräldrar. För att de har insikt om vad de saknar och kan kompensera det på olika sätt. Min man har ingen diagnos och ingen insikt. Han anser att det är alla andra som missförstår honom och att alla andra har fel. Och givetvis kommer vår sons autism endast från mig. Allt är mitt fel. Länge har jag trott att allt är mitt fel och att det var ett misstag att föda två barn som kommer att få leva med sina svårigheter. Men jag har lärt mig att se både deras och mina starka sidor och jag vet att de kommer att växa upp till fantastiska människor. Min egen diagnos, DAMP, som jag fått efter att ha misstänkt det i många år, har hjälpt mig förstå mycket om mig själv och finna nya, bättre strategier. Det hjälper jag mina barn med och de kommer att kunna finna vägar själva när de blir större. För att de är barn nu på 2000-talet och får stöd och hjälp som inte vi fick när vi var små. Vi som har diagnoser kan med insikt och stöd bli lika goda föräldrar som alla andra.    

Elisa 2009-09-14
> Gå till toppen av sidan

ett annat svar till osäker
Hej, det är inte omöjligt att vara en god förälder även om man har aspergers, men det kommer att kräva arbete från din sida eftersom du förmodligen måste träna in en del beteenden som andra har naturligt. Jag tror det är väldigt viktigt att du ser till (och accepterar) att någon utifrån har koll på hur du och barnet fungerar tillsammans och med andra, någon du kan prata med och litar på. Glöm inte att det följer en del bra egenskaper med AS också, ärlighet t ex. Om man vet om att man kanske inte alltid spontant förstår andra människor är det lättare att hantera än om man inte vet eller förnekar. Lycka till!    

Lotta 2009-09-10
> Gå till toppen av sidan

svar till Aspergare som vill skaffa barn
Som mamma till två barn med autism skulle jag råda dig att inte skaffa barn. Jag vet att det kanske låter grymt, men tro mig, att uppfostra ett barn med autism är väldigt tungt. Att livet för barnet desutom kan bli begränsat och svårt pga handikappet är inte heller en kul utsikt. Om jag vetat att mina två pojkar skulle födas med autism skulle jag inte skaffat barn. Jag känner sorg och oro när jag tänker på deras framtid. Jag vet att drivkraften att skaffa barn är stor och dessutom en rättighet, ändå är detta mitt råd. Försök gärna övertyga mig att jag har fel...    

Linis 2009-09-07
> Gå till toppen av sidan

Gravid och har AS
Hur är de att ha barn när man har as? Är jätte orolig att jag inte ska klara av de. Många säger att med mitt funktionshinder kan de bli svårare att hantera ett barn. .Men är väldigt barn kär,..men har svårt att träffa nya människor och ha en konversation.. och jobba..tycker att jag faktiskt visar empati.. Men är de så att man inte klarar ett barn bara för man har as? Är så himla förvirrad och vill så gärna ha ett barn.. Men skulle inte klara att stå där efter 2 månader och känna att jag inte klarar av de.. Hoppas de finns någon som har skaffat barn som har as som kan förklara hur ni har haft de?    

Osäker. 2009-08-31
> Gå till toppen av sidan

Kärlek och samliv
Hej, jag har en vuxen son som har AS, han har nyligen träffat en tjej (sin allra första tror jag). I början var han väldigt uppåt och mådde så bra...men nu har han blivit mer och mer olycklig, jag ser att det är saker som trycker honom, han börjar få svårt att få ihop sitt liv (mat, jobb, tider m.m) och han vill inte prata med mig om problemen (som han annars brukar). Detta accepterar jag givetvis, men jag kan inte låta bli att oroa mig för honom....är det någon mer med AS som känner igen det här: svårigheter när man skall ha sina första sexuella kontakter som vuxen (31 år), hur man gör när man inte "vet" hur man förhåller sig till en tjej man är kär i.....jag vet inte hur jag skall hantera ev.svar...jag kan ju inte prata med honom om detta när han inte vill....men kanske jag kan tipsa honom om vart han skall vända sig för att få hjälp..... Mycket orolig mamma till som med AS    

E.C 2009-08-29
> Gå till toppen av sidan

aspergerpartner
Känner så väl igen mig! Har varit i hop i ett år. Han har ett underligt förhållande till sin sons mamma. Sonen är snart 4år. Dom bor nära varandra. Men ädå ska ha dit hem till henne för att umgås med sonen. Vet med säkerhet att det det inte handlar om att dom vill ha tillbaks varandra. Ringer varandra varje dag ca 2ggr för att prata om sonen. Blev gravid. Fick missfall i 19. Direkt efter när jag var hemma o mådde som sämst forts han vara där. Det är på grund av det som det nyligen tog slut. Har haft otaliga disskusioner med varandra om detta. Har vinklat det på alla möjliga tänkbara sätt. Ändå förstår han inte! Han tycker jag är: ego, kräver för mycket uppmärksamhet m.m pga av det. Han fick nog. Och stack bara. Han vägrar svara på telef o sms. Trots vädjande sms, att han måste förstå hur det kännts när han är där hos x-et. Total avsaknad av empati. Har fr första början förstått att allt inte stod rätt till. Han betedde sig udda. Även andra komenterade det. Han var snygg charmig. Var det jag föll på. Några av hans avikande beteende var b.l.a: När han skulle komma till mig, säger han-kommer strax.Kommer timmar senare ,utan att meddela förseningen.Inget konstigt tycker han. Läser flera timmar stötvis i farmacept böcker. Kan rubbet om det, samt läkarböcker. Pratar väldigt mycket om sina egna medicinska teorier i timmar.Har svårt för lätt beröring. Tillrättavisade lärarna i skolan. Han "kunde mer". Gör kom i håg listor för ALLT.Väldigt verbal. Är säker på att han har AS.    

Susanne 2009-08-06
> Gå till toppen av sidan

Känner igen mig
tarzan, känner igen mig så totalt....    

förtvivlad 2009-08-05
> Gå till toppen av sidan

aspergerpartner?
Har i ett antal år levt m en man som jag tror har AS. Förhållandet har varit av det intellektuella slaget, verbalt och fullt av humor.(Han är mycket begåvad inom vissa områden). Dock svårigheter för honom att ta emot kärlek, viss kroppskontakt samt vissa brister i kommunikationen. Ibland ställer jag frågor och får inget svar förrän om två-tre minuter. Han är helt inne i sig själv och kan ibland hålla "inre monologer", han talar liksom tyst för sig själv. Han har ibland svårt för spontan beröring, ryggar tillbaks... Nu har han klippt kontakten m mig sedan en vecka för att hitta sig själv och fatta ett beslut (skilsmässa eller ej antar jag). Det har kommit mkt överraskande. Jag får inte träffa honom. All kontakt skall ske på hans villkor. Min del i äktenskapet verkar inte vara viktig alls. Står helt handfallen-är detta normalt???? Jag trodde att man var två om en eventuell separation...Han vill inte såra mig med ord....men denna tystnad..Känner någon igen sig?    

tarzan 2009-06-05
> Gå till toppen av sidan

Om man vill ha barn som Aspergare...
Hur hittar man då nån att skaffa barn med? Om man är lesbisk och vill skaffa barn med eventuellt en homosexuell kille, var hittar man då honon? Han lär ju inte vilja skaffa barn med en Aspergare eftersom risken då är att barnet får Asperger. Det är ju en sak om man var hetero, träffade en kille och han visste att man har Asperger men ändå älskade en och ville ha barn med en.. Men när man är lesbisk och har Asperger, hur f*n ska man då skaffa barn?    

asptjej 2009-05-05
> Gå till toppen av sidan

Svar till Jen
Till Jen
Det finns ingen mall att gå efter hur "en aspie" tänker och är på för vis. Alla är olika. Du får pröva dig fram och lära känna personen det gäller för att veta. Och nej alla är inte känslolösa.    

Linda 2009-01-14
> Gå till toppen av sidan

Är det någon som kan förklara...
Är det någon som kan förklara hur en aspie tänker när han inleder en relation? Är de helt känslolösa när det kommer till den andre personen? Jag har mött en man som inte fått diagnosen men som troligen har det enligt sin psykolog. Jag försöker förstå och läser allt jag finner. Eller ska jag ge upp innan jag blivit alltför fast i relationen?    

jen 2008-12-26
> Gå till toppen av sidan

Pendla mellan himmel och helvete
Jag känner igen mig i de flesta fallen. Min pojkvän har AS och det är många gånger som jag har funderat på att lämna min pojkvän. Att leva med en AS är antingen helt underbart eller ett rent helvete. Det finns ingen lagomperiod.
Man kan dela in livet med en AS i en cykel på tre perioder. Den underbara tiden är en tredjedel av perioden, resten består av massa smärta som ibland är outhärdliga. Ibland undrar jag om det är värt att leva med en AS då.
De jobbiga perioderna ser ut så här. Det handlar mest om hans kontrollbehov och han drar igång en massa bråk där jag inte har en chans att "försvara" mig. Hans ansiktsdrag förändras och är helt annorlunda och jag känner knappt igen honom. Jag tror att det är hans frustration över att vara missförstådd där han är helt slut. Mentalt menar jag då. Min ork tar slut då. Den sista delen måste man ha för att återhämta sig för att komma på fötter.
Den underbara perioden får man åter energin för att klara av resten. Jag kan inte klaga då för han har en underbar humor och vi har väldigt roligt. Då glömmer man bort hans problematik. Det jag är livrädd för är då han kommer att försvinna i sin egen värld där jag inte får komma in.    

RD 2008-11-16
> Gå till toppen av sidan

A S P E R G E R
Jag har levt med en ensamstående mamma under min uppväxt. Jag undrar om det finns någon statistik på hur många ungdomar och vuxna som t o m tar livet av sig pga av att de växt upp med aspergerföräldrar?! Det är säkerligen en del som jag, inte förstod min mamma hade asperger. Det är någonting kärlekslöst, iskallt de sprider. Skall tävla med sitt barn som en tonåring. Jag har fått kontakt med min mamma lite grann, jag märker att jag mår asdåligt av denna kontakt. Men jag gör det för mitt barns skull. Jag säger inte att min mamma inte älskar mig, sitt barn. Men hon har aldrig kunnat förmedla detta. Jag träffade sedan en Aspie, min fd man, pappa till mitt barn. Jag har haft ett tufft liv, jag är inte den som har mängder av pojkvänner eller jätte mycket vänner omkring mig. Kanske jag har delar av asperger själv, stänk av detta! Jag är inte jätte intresserad av ex vänner. Är gärna ensam (naturligtvis tycker jag om vänner), men tex äter jag helst själv.    

E M R 2008-10-13
> Gå till toppen av sidan

Svar till kattmannen
Hur
Jag hade så mycket energi livsglädje och vilja att bli ihop så det räckte åt oss båda.
Jag trodde han var diplomatson för han var så återhållen. Jag trodde alla om gott. Jag trodde vi människor var mer lika än vad vi är. Jag trodde alla var som jag innerst inne.
Jag var också rädd att hamna på glasberget. Glad att få någon. Inte vara för "ful"
Det vacklade mycket i början.
Jag har levt med denne man i 16 år. Jag har grinat varje dag då jag alltid blivit avvisad.
Efter 4 år blev jag allvarligt sjuk och helt sängbunden. Det var då jag började förstå.
Det fanns ingen empati eller omsorg om mig. Jag låg där helt hjälplös och han förstod inte varför jag inte gick upp själv och hämtade det jag ville ha.
Min nöd har varit så stor och hans likgiltighet gränslös.
För två år sedan började jag förstå - Det var itne så att jag inte var värd att bli älskad - det var ngt annat.
Jag har ställt krav.
Och då gick den faen.
Lämnade mig med djur och ansvar för dem och sjuk och på existensminimum.
För han orkade inte höra mer.    

HUR 2008-09-23
> Gå till toppen av sidan

En liten fråga bara...
Jag undrar bara hur ni damer överhuvudtaget blev ihop med dessa AS-män? Jag har själv aspergers syndrom och har aldrig haft någon tjej. Så jag bara undrar hur ni lyckades bli ihop med era AS-män. Kan man måhända få ett svar? Sedan vill jag bara tillägga att om jag hade en tjej så skulle nog jag vara en bättre partner en era män, för jag har åtminstone teoretiska kunskaper om hur ett förhållande funkar. Hej så länge!    

Kattmannen 2008-06-25
> Gå till toppen av sidan

Till Vera
Traditionell..... jag vet inte, har aldrig sökt den hjälpen förut så jag har inget att jämföra med. Vad hon menar med 25 % är att problemen inte är gigantiska. Dvs att människor runt om oss märker inte så mycket av problemen, det är mer inom familjen. Hade han haft större problem hade även andra (alla) människor märkt utav detta tydligare. Visst märker ex vänner av en del och de skrattar mer åt honom i vissa situationer och hånar honom vilket gör mig ledsen. Min man är väldigt charmig och en mästare på att charma sig igenom situationer där han "ställer till" det. Han har på det sättet fått ett inlärt beteende att dölja sitt handikapp och det använder han flitigt. Men när man kommer honom nära och lever ihop så blir det svårare för honom att dölja.    

Nettan 2008-06-24
> Gå till toppen av sidan

Till Erik och Cissi
Nej, inga förhållanden är problemfria. Men att leva med någon som har as innebär mer än bara "vanliga" problem tyvärr. Jag tror att många utav oss som befinner oss i den situationen hamnat på denna sida just av den anledningen att vi söker info om funktionshindret.Jag uppfattar inte min man som ett svin, tvärtom älskar jag honom oerhört mycket. Just av den anledningen har jag stannat hos honom i 18 år trots att han faktiskt behandlat mig illa många gånger pga sitt handikapp. I dagsläget när han själv blivit medveten vad det handlar om är det lättare. Jag tror att en person som har as måste vara medveten om det själv och vilja försöka och förändra, för som du sa, man måste vara två om att rädda ett äktenskap. Jag blir också glad av Cissis inlägg, det tyder på att det går. Men som jag förstår det så är Cissis man själv medveten och har varit det sedan barn. Han har haft lång tid på sig att lära sig. Vi är många som lever med män som själva inte inser att de har ett funktionshinder och det orsakar problem och smärta. Hoppas att det kommer fungera lika bra för dig Cissi den dag ni flyttar ihop. Lycka till!    

Nettan 2008-06-24
> Gå till toppen av sidan

Hej igen!
En väldigt tragisk läsning det här.Nog kan ni hitta något gott i pojkvänner.Här uppfattas era partner enbart som svin som struntar blankt i er.Vilket de egentligen inte alls vill.Jag förstår nackdelarna,men om ni bägge vill rädda äktenskapet.-Ta reda på information om funktionshindret först och främst.Inga förhållanden är problemfria. Det som Cissi har skrivit in är väldigt skön läsning:)    

Erik 2008-06-22
> Gå till toppen av sidan

Underbar son med Autism
Hej
Vore glad om det fanns någon att maila till och som har lite erfarenhet av autism. Min äldsta son på 4 år har precis fått diagnosen autism. Jag har misstänkt att det varit något ända sedan han var 1 år men alla i min omgivning har sagt, det går över- det växer bort m.m. Även min man har tvivlat på det. Nu efter att ha fått diagnosen känns det väldigt skönt att kunna peka på vad som är "fel" och kunna ge sonen en så bra tillvaro som möjligt. Har väldigt dåligt samvete för de 2 andra barnen (3 och 1.5 år ) som bara får ca 25% av min tid då den äldsta tar 75% av all tid. Hur ska jag kunna gottgöra dem och visa att jag även finns här för dem? Att jag älskar dem minst lika mycket. Varför kan man ibland känna att " tänk om han ändå var lite mer normal"? Jag älskar honom så oerhört mycket men ibland kan jag bara känna mig så ledsen och trött på honom. Han rymmer från förskolan, får upp grindarna, han rymmer från mig när vi går hem, får utbrott, m.m. Känner mig bara så uppgiven ibland. Snälla hör av er och bara skriv att det är normalt att känna så här och att det kommer att gå över. Min mailadress är : beatrice.gran@hotmail.com
Kram på er alla från en trött mamma    

Beatrice 2008-06-17
> Gå till toppen av sidan

myt
Hur kan man vara ensamvarg om man har valt att skaffa en flickvän/pojkvän?Det är en myt att aspergare är ointresserade av människor.    

Erik 2008-06-15
> Gå till toppen av sidan

En fråga om hjälp...
Ja du har nog haft väldigt stor tur med att hitta någon som kan ge den rätta hjälpen. Grattis! Psykoterapi har jag läst inte brukar fungera så bra vid AS, men det kanske inte är traditionell psykoterapi? Men vad menar hon med 25%? Har aldrig hört att man kan ha en viss procentsats med AS.    

Vera 2008-06-11
> Gå till toppen av sidan

Hjälp finns att få
Några positiva ord till alla systrar som kämpar. För några månader sedan störtade jag kändes det som då jag fick veta att min man har as. Jag har gråtit och varit förtvivlad samtidigt som det var en lättnad att förstå varför allt blir som det blir. Idag känner jag mig lite lättare till sinnes. Jag är i början av en lång uppförsbacke, men det går åt rätt håll. Min räddning är psykoterapi. Min man och jag gick dit för att få hjälp med vårt äktenskap och terapeuten konstaterade då att min man har as. Först nu några månader efteråt verkar min man ha "landat" i vetskapen. Vi går en gång per vecka och får hjälp av denna fantastiska människa som har så mycket kunskap. Min man behöver hjälp med mycket men då han insett detta har han börjat använda hjälpmedel. Vilken lycka! Mitt liv blir lättare och jag känner mig gladare än på länge. Han hjälper tom till med saker i hemmet. Några gånger har det tom skett på eget initiativ. Känns fantastiskt. Igår klippte han gräs på eget initiativ utan att jag "tvingat/sagt till" honom, bara en sådan sak. Kanske har jag haft en otrolig tur som stött på en underbar terapeut med rätt kunskap, eller kanske är det så att min man inte har oerhört stora problem. Enligt terapeuten har han ca 25 % as. Oavsett vilket är jag gladare än på länge trots att jag vet att det är lång väg kvar. Uppförsbacken är lång. Men jag är på väg och jag tror att jag kan rädda mitt äktenskap. Kanske kan psykoterapi även hjälpa någon av er. Lycka till!    

Nettan 2008-06-10
> Gå till toppen av sidan

Svar till Cissi
Hej Cissi, du skriver "Kanske är det lättare när AS-personen varit diagnosticerad sedan barnsben och fått speciell hjälp." Det tror jag absolut, att det är lättare med en tidig diagnos!! Jag tänker mig att utan diagnos måste man hela tiden under uppväxten bevisa att man är som andra och förnekelse av problemen blir en livsnödvändig strategi. Med tidig diagnos kan man säkert få hjälp att acceptera och hantera probelemen vilket ju absolut måste underlätta för en kommande partner. Tyvärr så är de flesta som är föräldrar och har en asperger-probelmatik just nu för gamla för att ha fått den hjälpen. Därav denna massiva förtvivlan från partners som försöker hitta vägar att överleva... Det som är så tungt för oss är att vi inte bara har de praktiska problemen att tackla, vi för också en svår kamp mot "experter" som inte vill ge någon diagnos eftersom personen under livets gång blivit så skicklig på att dölja sina problem. Om ni har en diagnos med er från början så har ni ju en "gräddfil" in till professionell hjälp, tänker jag mig, om det nu skulle dyka upp problem. Många av oss äldre ser också Asperger-problematiken hos våra barn och hoppas naturligtvis också för deras skull att du har rätt - att de med diagnos och rätt stöttning kan bli bra partners och föräldrar i framtiden! Lycka till!    

Vera 2008-06-09
> Gå till toppen av sidan

Untitled
Någon skrev följande: "...hur mycket man än anstränger sig så är det två saker som är grundläggande för ett förhållande och livsviktigt för en människa som icke-AS personen aldrig kommer att få. Det ena är att bli sedd, bekräftad och respekterad av den man lever närmast. Det andra är att bli stöttad i svåra stunder eller uppleva ett delat ansvar för gemensamma bördor."
Så behöver det inte alls vara! Jag är i ett förhållande med en man med AS sedan två år tillbaka och upplever verkligen att jag är sedd, bekräftad och blir stöttad. Eftersom vi inte bor ihop ännu vet jag inte hur det blir med ansvaret för gemensamma bördor men där befarar jag att det blir lite svårare.
Tråkigt att många som skriver har så negativa erfarenheter av att leva med någon med AS/misstänkt AS. Hoppas att ni kan gå vidare och få det bättre eller hittar sätt att minska problemen!
Kanske är det lättare när AS-personen varit diagnosticerad sedan barnsben och fått speciell hjälp. Min partner är hur som helst helt fantastisk. Visst märker jag av att han har en del svårigheter men inget som är så jobbigt för mig. Jag hoppas att folk inte blir avskräckta av allt negativt som skrivits här utan möter varje person med öppna ögon!    

Cissi 2008-06-03
> Gå till toppen av sidan

en till med en man som har dessa drag och fått diagnos
hej ingela heter jag, har levt med en man i snart femton år, tre separtioner från samma man! ett jävla liv och ett rent helvete känslomässigt!
kunde vi inte träffas på msn i alla fall och prata av oss där??? har massor att skriva om och få reda på osv osv,
min är här i alla fall om någon nappar! dorette_1987@hotmail.com    

ingela 2008-04-05
> Gå till toppen av sidan

Från Autismforum om mötesplats
Efter krönikan ligger en länk till ett diskussionsforum vi har öppnat sedan tidigare på detta tema. Där finns möjlighet att föra diskussioner, eller att själv arrangera en träff för intresserade. Autismforum har tyvärr inte möjlighet att anordna en träff under närmaste tiden. Det är möjligt att vi kan göra det under 2009 då vi hoppas sitta i nya lokaler.    

Katarina Kindwall 2008-04-01
> Gå till toppen av sidan

Svar till Nettan
Nej, jag känner tyvärr inte heller till något sätt att sammanstråla på nätet. Kanske Autismforum kan ordna en träff för "partners"? Om man har en partner med "bara" "drag av" så hamnar man utanför all diagnos-relaterad hjälp men måste hantera problem som uppstår på grund av funktionshindret. Funktionshindret finns men passar inte in på diagnosen. Det måste ju vara nåt snett nånstans. Är det nån som vet vart man kan vända sig för en "second opinion" på diagnos?    

Vera 2008-03-31
> Gå till toppen av sidan

Till Siv och Vera
Blev glad av era inlägg men samtidigt ledsen, inser ju att ni lever i samma helsike som jag. Vet inte hur ni känner, men vetskapen om as är ganska ny för mig. Är i desperat behov av någon att prata/chatta med som genomgår samma saker. Jag fick med mig min man på familjeterapi där psykoterapeuten konstaterat att min man har as. Jag som trodde att vi "bara" hade äktenskapliga problem. Misstänker att min yngsta dotter nog har ärvt problemet. Hoppas på hjälp och stöd via terapeuten, men inser att det nog kommer att ta lång tid. Vet ni om det finns något forum där vi kan talas vid? Vad jag söker är en dag och en tid där vi kan sammanstråla och chatta med varandra för råd och stöd. Vet ni om något sådant finns, och i så fall var? Tittar in på den här sidan någon gång per vecka. Tänker på er, kämpa på systrar.    

Nettan 2008-03-11
> Gå till toppen av sidan

Samma här...
Jag sällar mig till Anna, Nettan och Siv. Och är så less på att få höra att "män är så'na". Nej det är de inte, i normalfallet. En del män kanske vill göra efter eget huvud och det som faller dem in utan att ta någon större hänsyn, men då är det knappast kombinerat med kontrollbehov och seeeeghet, i normalfallet. Har ni försökt få en diagnos? Jag har lagt ner mer tid på att förklara än jag orkar med, och ändå kan de profesionella inte hjälpa oss. Vad GÖR man?    

Vera 2008-03-10
> Gå till toppen av sidan

Till Nettan
Nettan, jag har inget bra svar - blev bara glad av att se dina rader. Lever själv med en man sedan 17 år tillbaka som jag snart inte orkar stanna kvar hos. Vår äldsta son (15 år) har Asperger, den yngre brodern har det inte. Min man har ingen diagnos men jag är säker på att han har drag av AS eller ännu mer än drag egentligen. Jag är så förb-at trött på att driva vår familj och dagligen tvingas argumentera med en vuxen människa på samma sätt som jag gör med tonåringarna, han konkurrerar med barnen om uppmärksamhet. Gör inte mycket om inte jag "säger till". Jag är inte så säker på att jag orkar så mycket mer, är sååååå trött på det.    

Siv 2008-03-05
> Gå till toppen av sidan

Nyligen insett vem jag lever med
Efter att ha levt tillsammans i 18 år, har två barn tillsammans, och övervägt skilsmässa fler gånger än jag kan räkna till har jag nu fått vetskap om att min man har asperger.Inte renodlad, utan en "släng av". Mycket faller på plats men jag är fortfarande förtvivlad. Gråter dagligen och funderar på hur jag skall ta mig igenom detta. Söker förtvivlat efter någon att prata med med som genomgår samma sak. Vart vänder jag mig, någon som vet? Jag har svårt att förlika mig med tanken på att aldrig få bli sedd och bekräftad.Känner mig som ensamstående trots min man som jag upplever att jag får vara mamma åt. Hjälp någon...    

Nettan 2008-03-02
> Gå till toppen av sidan

Inte lätt leva med partner med AS
Jag har levt 18 år med min man som har en persolighet liknande de som har Asberger syndrom. För mig blev vändningen när jag gjorde en C-uppsats om syndromet och började förstå varför vi i vårt äktenskap haft så många konflikter v.g. kommunikation och inte minst våra sociala kontakter / situationer. Jag grät mig igenom tusentals sidor av litteratur i ämnet. Jag såg hela tiden min man framför mig. Tyst, trygg i sig själv och helt oberoende av mig. Inget bekräftelsebehov, brutalt ärlig och omöjlig att komma "innanför skinnet" på. Även han har börjat förstå att han är en ensamvarg och insatt i ett socialt sammanhang (familjen och äktenskapet). Han har sedan i höstas haft en kris och varit nedstämd och funderat på om vi verkligen kan fortsätta leva ihop. Även jag börjar undra om det går. Både han och jag vill dock försöka och vi går nu i familjeterapi. Skulle vara intressant att höra om förhållanden liknande vårt som fått det att fungera. Till och med att gå på bio med barnen kan ställa till problem då han innan bioluckan frågar om det är ok att han ser en annan film än oss! Han blir sedan upprörd över att jag suckar och blir besviken på hans fråga. "-Jag frågade ju bara", säger han. Sedan är den stunden förstörd.    

Anna 2008-02-09
> Gå till toppen av sidan

Min RÅTTMAMMA-har Asperger
Nyligen fattat att min Mamma har Aperger. Min ensamhet ger mig ångest Jag och min 11-åriga dotter aldrig får komma till hennes hus, till mormor, min egen mamma. Det gör att vi är riktigt isolerade. Hon har förstört så mycket i mitt liv. Jag håller på att bygga upp mig själv varje dag, jag är 43 år idag! Jag hade verkligen behövt en "riktig Mamma", men det fick jag aldrig! Jag är ibland bitter. Alltid fått höra att jag är värdelös, ful, att jag förstört hennes liv mm I själva verket har hon enbart varit avundsjuk. Men mycket inom mig är sönder. Om jag orkade skulle jag använda mig av mina talanger, gåvor, men jag mår sämre, orkar inte mycket.    

Vrukna 2007-10-25
> Gå till toppen av sidan

ensam mamma
jag var gift med en man som sa att han har panikångest men sen har jag läst mycket om aspbergers syndrom just det här med ögonkontakt är arg skriker mycket säger att man inget är värd sen dricker han mycket för att dämpa allt men vad vet jag vi har en son tillsammans jag är orolig för min sons skull ifall han tar efter honom i sitt sätt att vara mot mig han har redan börjat med att skrika åt mig även när andra är med.    

orolig mamma 2007-10-16
> Gå till toppen av sidan

mani?
jag har en fråga....en person med autism som har en mani....skulle det vara farligt att hjälpa den personen att inte vara så besatt av denna mani? kan det istället för att hjälpa personen leda in denne i en djup depression? förstår att det är svårt att svara på när man inte vet vad för sorts mani det är...men är tacksam för svar.    

Verco 2007-10-13
> Gå till toppen av sidan

om diagnoser
För oss har det gjort stor skillnad att förstå vad det är som inte fungerar. Hela skillnaden faktiskt - hela skillnaden mellan skilsmässa och ett fortsatt förhållande i alla fall.
För oss betyder diagnosen att det inte handlar om likgiltighet eller elakhet när AS-partnern/föräldern gör på ett visst sätt, eller säger vissa saker, utan om att han gör en logisk tolkning av situationen som utgår från andra premisser än övriga inblandades tolkningar. Och att hans beteende därför inte går att tolka utifrån "normala" tolkningsdata.
När man inte vet varför "normal" kommunikation inte fungerar är det ett jätteproblem. När man vet varför kan man - om man vill och orkar- hitta fram till metoder som fungerar bättre. Bara en så enkel sak som att det viktigaste i budskapet måste komma först, i stället för att (som i "normalkommunikation") avsluta ett längre resonemang. Eller att förstå varför alla typer av förändringar - om så bara att flytta en hylla- är näst intill oöverstigliga (varför man får genomföra dem själv i vetskap om att om några veckor har han vant sig; då är det den nya situationen som är oföränderlig).
Vårt problem är inte att samhället stämplar ett beteende som avvikande och diagnosticerar det. Vårt problem är att ett beteende som redan är avvikande tar sån förbannad tid att diagnosticera.
Vi hade sluppit mycket om vi hade vetat tidigare. Och barnen hade haft det väldigt mycket lättare om de tidigare vetat inte ATT något var fel, utan VAD.    

Lotta 2007-10-12
> Gå till toppen av sidan

Meningslöst med diagnos!
Det är fel på samhället som vill diagnostisera människor som inte beter sig som dom borde!    

2007-10-11
> Gå till toppen av sidan

Två god förutsättningar
Utan att ha en aning om vem du är så tror jag att du har två goda förutsättningar som skiljer sig från de AS-partners som beskrivits här på sidan. Dels är du kvinna, och kvinnor har tydligen lättare för att kompensera den empati-störning som följer med AS. Dels har du en diagnos. Många som levt med en AS-partner har inte förstått varför partnern inte varit mer empatisk. Man kan ju tänka sig hur det skulle vara att leva med en blind person – utan att veta att den är blind. Man skulle bli väldigt sårad av att personen varken kommenterar om man rakat av sig håret eller fått en blåtira. Att veta vad personen ser är en förutsättning för samspelet. Och personer med AS har svårt att ”se” (mentalt). Och deras partners som inte vetat detta har blivit djupt sårade. Vet man från början att personen har ett annorlunda seende så är förutsättningarna naturligtvis bättre. Liane Holliday Willey beskriver hur det är att ha AS och familj. Hon funderar över hur det påverkar familjen och hur hon kan kompensera för sin funktionsnedsättning. Jag tror att du har ytterligare ett starkt kort på handen – att du är ung NU. Du har tillgång massor med bra litteratur både för dig själv och personer runt dig, med förklaringar och råd.
Till sist: Problemet, som det beskrivs, är väl egentligen inte att personer med AS är dåliga partners, utan att den partner som inte har AS känner sig missförstådd. De passar helt enkelt inte så bra ihop – ur en viss aspekt. Kanske två personer med AS passar bättre ihop?    

Vera 2007-10-04
> Gå till toppen av sidan

Kommentar till senaste inläggen
Det fnns mycket att lära sig om man ska leva med en man med AS, mycket som kan underlätta. Men hur mycket man än anstränger sig så är det två saker som är grundläggande för ett förhållande och livsviktigt för en människa som icke-AS personen aldrig kommer att få. Det ena är att bli sedd, bekräftad och respekterad av den man lever närmast. Det andra är att bli stöttad i svåra stunder eller uppleva ett delat ansvar för gemensamma bördor. Alla tips och tekniker är bra men det är alltid den som inte har AS som måste genomdriva och upprätthålla dem. Det är inte alltid möjligt att orka när hem och barn redan tagit all ens kraft. Det är min erfarenhet.    

Vera 2007-09-29
> Gå till toppen av sidan

kommentar till Gå vidare
Aspergers betyder INTE att man inte kan känna empati och förståelse. Det betyder att man inte automatiskt kan tolka andras signaler så att de väcker empati/förståelse. Om din pojkvän ska kunna känna empati måste han (precis som du) känna igen känslan det handlar om. Du måste alltså försöka hitta ett sätt att uttrycka känslan som han kan förstå. Tala om din känsla, inte om hans skuld till att du känner något. Uttryck den enkelt: jag är...jag vill... Pröva att prata i mörkret när ni är sams och nöjda i övrigt (funkar bra för oss). Prata lugnt och sakligt. Om din pojkvän har aspergers uppfattar han förmodligen sinnesförnimmelser lite annorlunda än du. Kräv inte att han ska se dig i ögonen, det är inte av elakhet han inte vill, det är för att han blir yr i huvudet och mår illa. Bli inte sårad när han inte gör det, det har inte med dig att göra. Du måste förstå (han kommer inte att göra det)att ni använder olika teknik för att tänka och känna - du gör inte rätt, han gör inte fel, ni gör olika och om ni vill leva ihop måste ni hela tiden jämka ihop den olikheten. Eftersom han förmodligen är mycket mer fången i sitt system kommer du att bli tvungen vara att flexibel. Vad menar du med udda? Acceptera inga idiotrutiner, men ta reda på varför han ägnar sig åt dem. Får han ångest om han låter bli? Tror han att det är så man gör? Säg inte: du är dum som... säg: jag gör så här... Hittar du ett sätt att kommunicera så kan förhållandet fungera, inte enkelt, men kärleksfullt.    

lotta 2007-09-26
> Gå till toppen av sidan

Gå vidare eller inte?
Jag är kär i en grabb som jag hela tiden förstått lider av Asperger. Vi har aldrig diskuterat detta. Han inser att något är fel i perioder o erkänner sin sociala oförmåga men därifrån till att ta till sig att det finns en diagnos som skulle ge förklaringar är lång. Jag vågar inte ens be honom läsa om Aspergers Syndrom då han troligen skulle uppfatta det som kränkande istället för hjälpande.
Om man skulle gå vidare med ett förhållande innebär det att man måste acceptera alla dessa "udda" företeelser som pågår eller finns det en chans att det blir förbättringar med professionell hjälp?
Jag skulle inte klara att leva ett liv utan empati o förståelse, är det en permanent oförmåga hos en med Aspergers?    

M 2007-09-26
> Gå till toppen av sidan

Johanna!
Det går att leva tillsammans med en AS-man - man kan faktiskt leva ett bra liv dessutom. Komplicerat är det, ansträngande också, men rikt på kärlek med ovanliga uttryck!
Det viktigaste för dig är att på riktigt förstå att din pojkvän menar PRECIS det han säger! Inga omskrivningar, inga liknelser, inga symboler, inga! Och att han utgår från att du gör likadant. (Det låter enkelt men har tagit mig 25 år att förstå, och fortfarande glömmer jag, varje dag.)
Det betyder att du måste vara mycket tydlig, hela tiden. Tydlig med vad du vill och behöver, tydlig med vad du vill att han ska göra. Menande tystnad fungerar inte för att ta ett enkelt exempel. För honom är det tyst för att ingen säger något, för att ingen vill säga något, vilket är rätt behagligt. Han känner inte när du blir mer och mer spänd och om du plötsligt skriker åt honom är ditt beteende skrämmande och obegripligt.
Pröva att säga: Jag hör att du är intresserad av xxx. Jag vill höra om xxx i en kvart. Sen ska du lyssna i en kvart när jag berättar vad jag gjort. Jag tycker om när du lyssnar på vad jag har gjort. (eller: jag vill höra om xxx när vi äter frukost. När vi har haft sex vill jag inte höra om xxx, då vill jag att du kramar mig och ligger still bredvid mig, eller vad du nu vill).
Kräv av honom att han tränar sig på sånt som uppfyller dina behov, men tala om tydligt vilka behov du har! Och fråga när du inte förstår. Ställer du frågan rätt kan han han förklara. Äh 1500 ord räcker inte!    

lotta 2007-09-25
> Gå till toppen av sidan

Mer som faller på plats
Märklig känsla att känna att den andre är så inne i sig själv, att det kommer en naturlig respons på något man säger och på något som händer en. Säger du vanliga fraser som "Godmorgon" så får du inget tillbaka. Du har sagt det, han tar emot det och så det finns inget att få tillbaka. Inte ens í en sådan enkel form som "Godmorgon". Att aldrig ens fått frågan "Hur mår du?" känns också konstig, inte ens efter att man berättat att man ska gå igenom en svår sak. Om man säger att man vill berätta en sak som är jätterolig, en sak som man vill dela och sedan tystnar och inget säger så kommer aldrig frågan upp "Vad var det du ville säga?". Meddelar man att man vill träffas men han är iväg så får man ingen respons dagen efter på att han har fått meddelandet eller det var ju synd att han inte kunde. Han har tagit emot meddelandet, kunde inte och så var det stopp där. Det blir en envägskommunikation och det känns som stumt.

Korta stunder av närhet och sedan blev man gjord till ingenting till igen, som om ingen närhet funnits, som om vi inte kände varandra, som att vara främlingar. Otäck känsla.

Det sociala spelet helt ur spel för att sedan fördjupa sig i sitt specialintresse. Prata om det, sätta igång en presentation och fråga mig massor av frågor som handlar om specialintresset, frågor så han får bekräftelse på att jag lyssnar på vad han säger. Mitt i natten börjat prata med mig om sitt intresse och jag har haft gråten i halsen, undrat vad det är frågan om. Förstod ingenting.    

Johanna 2007-09-20
> Gå till toppen av sidan

Vet inte men det verkar som AS
Jag träffade en kille som jag föll för, tyckte att han såg bra ut, intelligent men också lite annorlunda, vilket jag då bara tyckte verkade intressant och lite charmigt. Men insåg snart att det verkligen var något som inte stämde, tyvär lade jag mycket på mig själv för jag förstod inte. Han frågade mig aldrig något, tyckte att han visste det han ville veta vilket inte var någonting egentligen. Han ville hela tiden istället prata om sitt specialintresse, även mitt i natten efter att vi hade haft sex. Han pratade i timmar om det här fast han visste att det inte var något som intresserade mig alls. Kontakten emellan mötena var obefintlig och om jag hörde av mig så pratade han om sitt specialintresse. Han tyckte inte hans intresse var något märkligt, eftersom det har vi ju alla. Han insåg dock inte att alla kanske inte pratar om det på första träffen och håller långa föredrag osv. Han hade ingen känsla för när det var rätt och riktigt att säga saker och ting och visade ingen empati alls om jag så skulle säga att jag råkat ut för det mest hemska saker. Kanske en snabb puss och "Stackars dig" för att sedan vända sig om och sova. Han tyckte inte om att gå på fest eller gå ut och var mycket styrd av sina intressen. Han har aldrig haft någon riktig relation utan bara korta förhållande och jag förstod ganska snabbt varför. Läst nu om AS och tänker att det verkar ju stämma och det förklarar en del för mig.    

Johanna 2007-09-16
> Gå till toppen av sidan

Alla med As är inte dåliga partners
Det verkar vara många som har dåliga erfarenheter utav att vara eller ha varit partner med personer med Asperger syndrom. Jag vill bara säga att jag=en kvinna på 25-år som har Asperger, skulle däremot kunna vara en fantastisk partner.
Kan ni inte skriva mera om detta i diskussionsforumet?    

Linda 2007-09-12
> Gå till toppen av sidan

Vilken lättnad....
Jag har en 6 år lång relation med en på många sätt fantastisk man. Från början fascinerades jag över hans sätt som egentligen var ganska "udda" men han var full av liv, lust och upptåg. Så småningom märkte jag att jag sällan/aldrig fick respons på mina egna tankar och funderingar. I början av vår relation upplevde jag en stor familjesorg som jag naturligtvis ville dela med min man, jag bad honom om stöd och närhet men han valde istället att gå på en fest vi var bjudna på. Sorg eller svårigheter som drabbat mig har han aldrig varit intresserad av att lyssna på. Själv kan han på ett väldigt kallt och kliniskt sätt berätta om svårigheter han själv råkar ut för, han visar sällan sorg eller känslor i samband med det, utan konstaterar bara... Vi lever i ett ganska dialoglöst hem just nu, småpratet orkar jag inte hålla i längre. Olika beslut tas utan att jag vet något om det, jag får fakta presenterad för mig när besluten är ett faktum. I sociala sammanhang lever han upp väldigt och precis som många beskriver har också min man svårt att se när andra får nog, när han är plump, högljudd, för dominant, styrande och egocentrisk. Trots det älskar jag min man väldigt mycket han kämpar hårt med sitt sätt som han har viss förståelse för kan vara svårt för omgivninge att hantera. Han har behandlats för bipolär-sjukdom, men det har aldrig slagit honom eller psykvården att det faktiskt kan röra sig om AS. Själv känner jag mig mer och mer övertygad. Kan det hjälpa att få en diagnos?    

Carina 2007-09-06
> Gå till toppen av sidan

Du har bara ett liv
Just nu lever jag i ett vacuum, det känns som jag kastat bort mitt liv. Jag har levt med en man med Asperger i 25 år. Det syns ju inte på utsidan och var inte "uppfunnet" när jag träffade honom. Han var intelligent och såg väldigt bra ut, jag var bara sjutton år och misstog hans svårighet med närhet för blyghet och oförmåga att "ge av sig själv" för ovana. När vi insåg att vårt tredje barn hade Asperger föll alla pusselbiter på plats, varför jag under alla dessa år känt mig så otroligt ensam, hans totala empatiska oförmåga. Och till dig ovan som kommenterar med "sköt dig själv och skit i andra" - TJUGOFEM ÅR.....!!! Man går inte igenom det oskadad. GÅ medan ni orkar medsystrar!
För de flesta av våra bekanta var skilsmässan helt obegriplig, vi verkade ju vara det perfekta paret. Vi som alltid höll varann i hand och såg ut att ha det så bra tillsammans. Det var enda möjligheten för mig att få någon som helst fysisk närhet, att han visste att det var det "rätta sättet att bete sig" när vi var bland andra människor. Hemma stötte han bort mig. Och det är så mycket jag skulle kunna berätta, men nu vill jag bara vidare. Att min son kommer att behöva någon som tar hand om honom hela livet är min stora sorg. Han kan ju klä sig själv och ta sig till skolan men vitsen med att duscha och raka sig förstår han inte. Kompisar tycker han inte att han behöver, det har han ju på nätet.    

svart 2007-09-02
> Gå till toppen av sidan

Äntligen!
Äntligen en sida där man kan få skriva av sig. Jag har i 10 år levt med en man som troligen har asperger. Han har väntat i två år på utredning (det var först då jag läste en bok om detta och kände igen hans beteende). Både jag, mina föräldar och vänner har sett att "något inte stämmer" - han är fåordig, verkar otrevlig och ointresserad, har inga vänner, blir osams med folk och beter sig allmänt otrevligt. På detta har han ett jäkla humör som nu när våra barn blivit större (6 och 8 år) är helt ohållbart. Jag ser ju att båda barnen reagerar på ett vuxnare sätt och att dottern märker att pappa beter sig annorlunda. Hon skäms inför sina kompisar.
Nu har jag efter många års kämpande tagit steget att separera trots att jag faktiskt älskar honom. Det har varit många bra perioder då vi är bara han och jag eller bara familjen och han har också många fina sidor förstås. Vi har hela tiden varit särbos trots att vi har barn tillsammans - något annat hade inte fungerat. Jag orkar inte med hans ilska och helt okontrollerbara utbrott (särskilt på morgnarna)! Min frustration över hans beteende har ofta gått ut över barnen. Jag orkar inte längre vara hans "mamma" som ska se till att han gör det han ska och att saker flyter... Nu har han de senaste två åren börjat dricka för mycket också. Självmedicinerar antagligen, trots att han ätit antidepressiva medel i flera års tid. Jag orkar inte längre och jag är så ledsen. Måtte han få hjälp snart!    

trött och ledsen 2007-08-31
> Gå till toppen av sidan

Går bra att leva med Aspergers
Jag är en 28-årig kvinna som fick diagnosen för 4 år sedan. det var som om allt fick en förklaring helt plötsligt. Mina föräldrar kunde komma ihåg att jag under hela uppväxten visat tecken men då visst de ju inte vad det var.
Jag förstår att det kan vara jobbigt att leva med en person med Aspergers. Själv hade jag turen att bli diagnosticerad innan jag träffade min man, så han visste ju liksom vad han gav sig in på och älskar mig på grund av att jag är som jag är. Min man gör det han är bra på och jag får göra det jag är bra på. Givetvis hjälper det att jag är medveten om min diagnos och att vi pratar mycket om hur jag uppfattar saker och ting.
De råd jag kan ge er som lever med Aspergare är att skaffa så mycket information som möjligt om syndromet. Lär er vad personen kan och inte kan och försök att inte slösa energi på att försöka ändra på personen. En Aspbergare kan vara mycket duktig på vissa saker, ta tillvara på dem. Försök skapa en situation som är ok för DIG (och ev. barn), där du inte blir helt slutkörd. Kompromissa men ställ också krav. Det är lättare att ändra på en person utan Aspergers men tycker du att du måste förändra dig för mycket att det bättre för alla att gå vidare, utan dåligt samvete.    

Barbro Ågren 2007-08-07
> Gå till toppen av sidan

Goda förutsättningar ?
Efter vad jag läst mig till i litteratur och på nätet så verkar det som att förutsättningarna för att kunna fortsätta leva ihop ökar om man har fått en diagnos (som den med AS accepterar), om man har hittat ett acceptabelt sätt för icke-AS partnern att bli av med frustrationen över att bli känslomässigt negligerad och att icke-AS-partnern har ett nätverk av folk som förstår. Nu finns det nog inga andra som förstår än de som varit med om det själva, och de går inte direkt omkring med ett plakat på magen. Så snälla, autism-forum, kan ni inte ordna ett (slutet) diskussionsforum?    

Anna Asp 2007-08-05
> Gå till toppen av sidan

Orkar inte längre....
När jag läser detta känner jag verkligen igen mej....Jag är gift sedan 20 år tillbaka med Bosse. Har 7 barn mellan 6 och 21. Är sjuksköterska. Är en människa som vill försöka få till allt så att det ska bli bra för alla....Är nog väldigt "känslig" har tentakler ute för att känna av och ordna till det till det bästa. Min man bryr sig inte det minsta om barnens födelsedagar, aktiviteter, var dom är, föräldramöten eller om dom överhuvudtaget är i skolan. Det enda han maniskt bryr sig om är att dom ÄTER...och helst då INTE vid matbordet. Hans maniska intresse är David Bowie som han dyrkar över allt annat. Även tider tillhör hans mani. Att lägga sig kl 20, även helger. Sex har vi inte haft på 7 år.....han tycker jag är så fruktansvärt motbjudande....men skilja sig vägrar han. Vill inte prata med någon utomstående, hotar mej och berättar vad han ska göra om jag genomdriver en skillsmässa....Jag vet att jag kan genomdriva en skillsmässa....men jag ska ju kunna leva med barnen efteråt....han tror att jag inte kan skilja mej mot hans vilja Jag är fullständigt säker på att han har Asperger, hans brors kommentar var...ajfan....jag trodde bara han var efter.... Jag måste få leva och bli behandlad som en människa....inte som en vårdare som bara blir utskälld....barnen hatar och skäms för honom....han står och säger att han hoppas jag ska köra ihjäl mej på väg till jobb...att det är bättre att jag dör än skiljer mej.....Blir jag inte snart fri....vet jag inte vad jag gör..    

Uppgiven 2007-07-24
> Gå till toppen av sidan

Går det att leva lyckligt?
Jag har i 2 år varit tillsammans med en underbar, men lite speciell man. Han är social, gillar att resa, går in för sitt arbete, men gillar också att ta det lugnt. Under hela förhållande har jag ändå upplevt att det har varit något som inte stämt med honom fullt. Min släkt och mina vänner har också reagerat undrande över hans beteenden och uttalanden. NU har jag insett att han sannolikt har en lättare släng av Aspberger. HJÄLP! Vad betyder det för mig? Vad betyder det för relationen? Å ena sidan känner jag mig lättad över att alla (!) pusselbitar faller på plats, men å andra sidan får jag panik när jag inte vet vad jag ska göra med min insikt. Finns det några tips och råd?    

Momarorie 2007-07-24
> Gå till toppen av sidan

Ilskan kväver mig
jag är gift med "Kalle" vi har två söner "olle" 15 år och "pelle" 12. "Olle" har diagnoser Asperger. "kalle" är ofta arg, barnen gillar honom inte, speciellt inte "Olle" - de har ingen vettig kommunikation med varandra. En gång i tiden älskade vi varandra (jag och Kalle) men nu vet jag inte om det håller så mycket längre. Allt som handlar om känslor och empati inom familjen får jag stå för. Alla beslut som rör semestrar, bjuda hem vänner, gå på föräldramöte, måla om i vardagsrummet mm.mm ligger på mig. Om jag säger att jag inte orkar bestämma, så blir jag anklagad för att vara ointresserad. Jag är arg och besviken, såhär skulle det inte bli!    

"Argbiggan" 2007-05-22
> Gå till toppen av sidan

Att äntligen acceptera
Hej alla medsystrar/medbröder. Jag har ganska nyligen förstått att min mor har asperger och alltså inte enbart varit hånfull, kontrollerande, elak, spydig, kränkande, egoistisk, excentrisk mm av vilja utan helt enkelt inte förmår något annat pga sitt handikapp. En ganska skön insikt efter 45 år! Jag har genom åren avverkat samtliga psykiatriska diagnoser och personlighetsstörningar men inte hittat något som passat in förräns jag började studera autismspektrat. Hon är inte ett dugg lättare att umgås med förstås, inte heller accepterar jag att hon behandlar mig och mina barn, hennes barnbarn, så illa utan talar direkt om för henne hur hennes ord och handlingar påverkar oss. Jag hade önskat att någon när jag var liten kunde förklarat för mig hur min mamma var. Självklart trodde jag det var mig det var fel på som inte kunde minnas det mesta ordagrant eller var maniskt pedant. Nu kan jag istället förklara för mina barn varför deras mormor och pappa - ja, naturligtvis föll jag för en man med aspergerdrag om än inte diagnosticerade - är som de är. Det är en livslång kamp och även om vi har separerat så är det periodvis så jobbigt att täcka upp hans svårigheter att jag skulle vilja flytta väldigt långt bort! Det är ofta i det lilla som problemen blir som jobbigast, det som inte andra ser eller uppfattar eftersom de inte lever med en AS-person nära inpå livet. Hör gärna från er om ni vill fråga mig något eller ha en dialog. Hälsningar Fia    

Fia 2007-03-25
> Gå till toppen av sidan

Fantastiskt och beklagligt...
känner så väl igen mig och bara måste få dela med mig lilte av min historia. Där jag inget visste under 15 år utan bara kan förstå i efterhand att det var ett kontrollerande från ett håll. Vi har även två barn med funktionshinder, vilket gjort att jag haft än svårare att se klart på saker och ting. En tid med psykiska besvär följde så för honom då jag valde att separera, nyligen fick han diagnos As... känns så plumpt! så mycket missförstånd så mycket onödig ilska Tänk om han hade fått hjälpen/diagnos/blivit Sedd som barn! Ett forum för att diskutera tycker jag är ett bra förslag!    

Mia 2007-03-24
> Gå till toppen av sidan

Untitled
Har också varit gift med en Aspergare, i nästan 40-år levde vi ihop, innan han dog i från mig för tre månader sedan i cancer. Visst har det varit mycket svårigheter och ensamhet. Men så oändligt mycket gott också. Dom sista åren kom vi varandra mycket, mycket nära. Om jag hade förstått innan, kunde mycket ilska varit spart. I dag finns det stöd och hjälp att få, för unga och barn med Asperg. Tyvärr är dom äldre är en förlorad generation. Dom fick lida mycket för samhällets brist på förståelse. Har också en son som har Asperger, han har aldrig fått någon diagnos, men det är ingen tvivel om vad han lider av. Samma svårighet med relationer, samma oförmåga att få vänner. Ständiga konflikter med omgivningen.Svårigheter att behålla arbeten. Min man var stillsam och tillbakadragen, medan min son är mera utåtriktad och därmed blir det också flera konflikter. Själv kommer jag ständigt i upprivande konflikter med honom. Har inte vågat berätta något för svärdottern. Känner mig helt förtvivlad. Hon förstår inte varför han beter sig som han gör och jag klarar inte tala om sanningen i rädsla över att hon då lämnar honom. Jag är mellan barken och veden. Vill inte göra honom illa, vill inte göra henne illa, då hon är en underbar kvinna, som är det bästa som skett min son. Men den eviga rädslan jag känner är. Har jag rätt att hålla detta undan henne, men hur gör jag? Han är ju min son, han har haft det så svårt och jag vill att han också skall få känna kärlek och lycka.    

Jannet. 2007-03-10
> Gå till toppen av sidan

Vad ska min mamma göra...
Hej! Min mamma är gift med en man sedan 10 år som både hon och jag misstänker ha Aspergers. Vi har läst otroligt mycket om detta och jag har även jobbat med personer med detta funktionshinder och vi har nu blivit övertygade om att han har detta syndrom. Mamma har haft det jättejobbigt stundtals, speciellt de senaste 2 åren. Han har varit inne i djup depression och varit sjukskriven hösten -06. Läkare såsom kurator har inte uppmärksammat hans beteende, förmodligen är det många som brister i kunskap gällande detta syndrom. Han har under ungdomsåren gått hos psykologer men inget tycks ha hjälpt. Han är mycket intelligent men klassar sig själv som dum i huvudet, att han inte duger något till. Han bankar ofta på sitt huvud och säger att det är något som är fel. Då inte min mamma pratar i hemmet är det mycket tyst. Han har svårt med att läsa av känslor och bekräfta henne etc. Hur som helst...jag tycker synd om både min mamma och honom och undrar hur man ska gå tillväga med det här. Hur ska min mamma orka och han måste på något sätt få en diagnos. Jag tror detta hade underlättat för honom enormt. Han är idag 57 år.    

//Johanna 2007-03-10
> Gå till toppen av sidan

Information om autism/AS
Lisa, jag kan rekommendera, flera böcker som Miffon,nördar och Aspergers syndrom,någonting av Gillberg,Tony Attwood,Gunilla Gerland,Lorna Wing och Jag är ändå jag.    

Per 2007-02-13
> Gå till toppen av sidan

assistent åt maken
Hej! Våran son, 17 år har Aspergers syndrom. Han har och får all tänkbar hjälp och stöd, så han har det väldigt bra just nu. Vi har en till son på 16 år som mår och har det bra. Vad som gör mig tokig är att jag, som är gift, upplver vara en assistent åt min make. Han kan utföra hemmasysslorna, men där tar det slut. Han kan inte och vill inte ta ansvar för nåt annat. Jag måste t.o.m. be honom om att han ska duscha sig, byta kläder osv. Inte tal om kontakter utåt i samhället allt vad det nu är man ska göra, inte heller nåt fritidsintresse överhuvudtaget, inte iallafall på egen hand utan sin fru, vilket jag numera kallar mig för att vara hans personliga assistent. Maken vill inte diagnostisera sig, trots att han har sagt till mig att han också har samma handikapp. Vad ska jag göra? Jag står inte ut att ha det såhär.    

Signatur makens assistent. 2007-01-21
> Gå till toppen av sidan

Även här...
När dottern fick diagnos As så började jag fundera över resten av familjen, släkten. Min sambo passar definitivt inom diagnoskriterierna. Han är mycket arbetssam och har eget företag som han driver mycket bra. Han åtnjuter en stor respekt inom sitt arbete. Utanför är han "gräslig". Sover gärna hemma hos folk när vi är bortbjudna. Pratar inte med andra gäster som inte har "samma språk" som han. Är otrevlig och butter. Varje morgon/kväll skriker han och klagar. Han ägnar sin inte åt barnen som "hatar" honom. Jag vet, ett hemskt ord men det är så de säger. Äldsta dottern med AS är ganska lik honom tyvärr. Jag får sköta allt i hemmet. Har ingen hjälp från någon. Arbetar fler mil hemifrån och heltid. Jag funderar nästan varje dag att jag borde flytta men jag känner igen mej själv lite också. Det är väl As-dragen som binder oss samman. Men jag är hans motsats då jag aldrig kan bli arg eller höja rösten, är tålmodig till tusen. Jag blir heller aldrig riktigt ledsen.    

Millan 2006-11-01
> Gå till toppen av sidan

Hur ska man orka?
Jag har läst precis allt jag kunnat komma över om AS på nätet och är helt övertygad om att min man har Asperger (men han vill inte veta tror jag). Vi har varit ett par i tolv år och har en liten son. Speciellt sedan vår son föddes blev det uppenbart att min man inte är förmögen att leva som en vuxen person med alla de krav som ställs hemma och på jobbet. Det svåraste för mig är bristen på kontakt. Att han undviker att se mig i ögonen, inte frågar och är intresserad, inte delar med sig av händelser osv. Det är så tyst hemma hos oss. Om inte jag pratar så sägs det ingenting, för han startar sällan ett samtal. Det blir en mycket torftig och initiativlös tillvaro. Jag kämpar för vår familjs skull men känner mig ensam. Sedan vår son föddes har han varit deprimerad i omgångar. Hur gör man för att få en dräglig tillvaro? Jag älskar honom fortfarande, men det känns ofta hopplöst.    

2006-11-01
> Gå till toppen av sidan

Aspergers genetik.
Det verkade via Giacobinis föredrag som att det inte fanns så stort samband mellan förekomst av autism alternativt asperger hos föräldrar och senare hur det spreds till barnen eller förekomst av autism hos enäggstvillingar. Den fråga som säkert alla ställer sig var det rätt att av rasbiologiska skäl tvångssterilisera alla psykiskt sjuka vilket gjordes på 1930-talet och en metod som föreslogs av bla. makarna Myrdahl och Hitler. Finns skäl idag att förespråka någon frivillig sterilisering pga. psykisk sjukdom där den som steriliserar sig kanske också får något bidrag som tack för att inte sprida Asperger och autism vidare till nästa generation.    

2006-10-26
> Gå till toppen av sidan

Hjälp min partner
Hej. Jag har själv asperger och adhd. Det jag söker är hjälp åt min kille att förstå, då han bara tror att jag är lat, slö osv. Hjälp oss för allt kommer gå åt h.....te annars.    

Lisa 2006-10-24
> Gå till toppen av sidan

hjälp
känner igen mig och min familj i det du skriver. på vilket sätt har ni nu fått hjälp, efter att din man fått diagnosen?    

anita 2006-10-13
> Gå till toppen av sidan

känner också igen mig
Separerade för ett år sedan från min man som jag "tror" har asperger. Eller drag av om man nu kan diagnostisera det så. Vi har två barn på halvtid. Jag levde tillsammans i tolv år innan jag "gav upp". Mina krafter var slut och jag förstog inte vad jag kämpade emot/för. Vi kommunicerade på så olik sätt. Vi hade/har olika språk. Han vill få behandling för panikångest och sociala fobier. Jag vill att han ska jobba för en diagnos. Omgivningen förstår inte mycket. Tycker att jag gör för stor sak av småsaker. När jag läst på nätet om syndromet kan jag bara se mina barns far. Jag har varit så arg under vår tid tillsmamnans, så mycket skuld för att jag reagerat som jag gjort. Till slut trodde jag att jag var galen. Det vore skönt med ett forum för att få stöd och erkännande att man inte är "galen".    

Eva 2006-06-18
> Gå till toppen av sidan

Förnekelse av familjeproblem
Min dotter är sedan drygt 20 år gift med en man, som visar tydliga tecken på Asperger! Det går inte att tala med dottern om detta. Relationen mellan mig och svärsonen har nästan hela tiden varit dålig.Tyvärr träffar jag inte min dotter särskilt ofta numera. Hon anser att hon ska vara lojal mot sin man! Min numera avlidne man upptäckte mycket tidigt att det var något som var "konstigt" med svärsonen. Svartsjuka och kontrollbehov! Efter min mans död fick jag det riktigt besvärligt med svärsonen. Han har ingen social kompetens. Vid en familjemiddag är han fysiskt närvarande i rummet, men deltar inte alls i samtalen. Om han svarar på tilltal är det korthugget. Han verkar ovänlig! De enda han pratar med vid dessa "fester" är de två, nu vuxna barnen. När barnen var små ägnade han all tid till barnen, när det var familjesammankomst. Han kan var väldigt elak också. Han har tex sagt till mig att jag inte ingår i hans familj. "Du ska passa dig, för du är ensam och vi är fyra mot en!" Jag tror inte att det är något fel på svärsonens intelligens, men han har inga vänner. Min dotters familj har nästan inget umgänge med andra familjer. Det är så tråkigt att svärsonen verkar ha en så osunt stor makt över min dotter och barnbarnen. Tyvärr misstänker jag nu att sonsonen också har liknande problem.Vad kan jag göra?    

Birgitta 2006-02-23
> Gå till toppen av sidan

Anna is that you?
Hi Anna it's Kevin. Sorry we lost touch.    

Kevin Foster 2005-10-19
> Gå till toppen av sidan

2 Aspies i familjen.
Jag är en kvinna med 4 barn med Asperger ,adhd och ocd. Där även min 10 årige son har asperger med sido diagnoser. Min man lämnade mig strax efter min diagnos ,då han kände att han förlorade hoppet på en "normal" tillvaro. Så länge som jag hade "psyk diagnoser" ,fanns ju hoppet om den perfekta medicinen som skulle göra mig normal.    

Anna Skog Bengtsson 2005-05-08
> Gå till toppen av sidan

Boktips
Jag håller med om att det vore intressant med sådana sociologiska undersökningar men såvitt jag vet finns ännu inga sådana gjorda.

Däremot finns det mer personliga, subjektiva redogörelser, både om hur det kan vara att ha ett förhållande och själv ha Aspergers syndrom/autism och om hur det kan vara att ha ett förhållande med en person som har Aspergers syndrom/autism.

Några böcker i ämnet: ”Autism: relationer och sexualitet av Gunilla Gerland, ”Aspergers in Love” av Maxine Aston, ”The other half of Asperger syndrome” av Maxine Aston och ”Asperger Syndrome and Long-Term Relationships” av Ashley Stanford.    

Eric Zander, Autismforum 2005-01-10
> Gå till toppen av sidan

Känner också igen
Känner igen mig alltför väl. Det skulle vara intressant att ta del av någon sociologisk undersökning som visar hur många procent av diagnostiserade personer, som genomgått skillsmässa eller separation. Jag misstänker att fler personer med neuropsykiatrisk problematik i familjen än genomsnittet skiljer sig, därför det blivit norm i vårt hårt individualiserade samhälle. "Sköt dig själv, skit i din nästa - även om hon/han råkar vara din äkta hälft."    

Anonym person med AS samt psykiskt insuficient livskamrat och barn med npf-diagnos 2005-01-08
> Gå till toppen av sidan

Känner igen 2
Jag känner igen mig - bara det att våra barn inte är utredda och diagnosticerade och inte min man heller. Barnen har helt säkert inte Asperger utan är bara "präglade" av den kamp för tillvaron som pågår och pågått i en familj där "vanlig" kommunikation inte fungerar. Mannen i fråga har totalvägrat att diskutera eventuell utredning - detta har jag bara fått acceptera. Men jag har läst så mycket om Asperger att jag numera känner mig säker - han "måste ha" Asperger. Trots alla påfrestningar har jag valt att hålla ihop familjen men vad det har kostat i kraft (mina krafter) och om jag ändå haft ett nätverk. Är alla som har en Aspergerpartner verkligen skilda?    

Anonym 2 2004-11-30
> Gå till toppen av sidan

Känner igen
Jag känner så väl igen mig. Det är så sorgligt.    

anonym 2004-11-27
> Gå till toppen av sidan

SKRIV EGEN KOMMENTAR

En kommentar kan vara max 1500 tecken. Vi kan inte publicera citat från andra pga upphovsrättsliga skäl. Vi önskar att du uppger din e-postadress, så att vi kan nå dig med eventuella frågor. Om du vill publicera en längre text, ta kontakt via mejl, autismforum@sll.se. Uppge då alltid namn och hur vi kan nå dig.

---

Rubrik på kommentaren Kommentar Namn eller signatur För att undvika skräppost, ber vi dig att skriva följande tecken i rutan nedan: E-post  (Publiceras inte på webbplatsen)

Alla kommentarer godkänns av ansvarig webbredaktör innan de publiceras.